Lövtunna sorger väcks till liv så lätt
Skrivkramp, skrivkramp, skrivkramp
Allt som blir kvar är blanka papper och oanvänd blyerts
Dödskramp, dödskramp, dödskramp
Mina ådror sväller av allt okontrollerat som rusar innanför dess väggar.
Hatkramp, hatkramp, hatkramp
Okunniga strofer skrivna av mina tvivelaktiga fingrar,
lyssnades av öron som bara kan höra fel.
Smärtsamkramp, smärtsamkramp, smärtsamkramp
Det hugger i hjärtat och blodet vill ut.
Jag lyssnar nu på känslomässig pop och dricker starkt te. Jag saknar dig sådär mycket att det gör lite ont och jag får inte lust till någonting.
Är du ett offer för gråa moln?
Om du tror du är drabbad så leta efter den här symtomen eller tecknen:
1. Du känner att du inte riktigt kan kontrollera dig till fullo.
2. Vissa saker blir rubbade så som sömn, aptit, humör och liknande
3. Du får en stor lust till att bara slippa känna.
4. Men sammtidigt hatar du tomheten och dess kalla hand
5. Du ångrar allt du gör och vill helst bara göra ingenting eller allting
6. Du sätter upp konstiga inre regler som begränsar dig
7. Allt världens hat känns ibland centretat till dig
8. Du får skuldkänslor för att du känner som du gör och tänker på folk som har det värre, mycket värre.
Känner du igen dig bli inte rädd, försök nu att tänka vad som är fel och varför. Kankse blir molnet rädd och flyr eller så hinner du hindra utspridning och växande av det.
Kalla mig fröken uppfinnare, tack!
Men om jag fick uppfinna något helt nytt så skulle det bli rättvisan. Jag vet att den redan finns i teorin, att begreppet rättvisa finns men det praktiseras inte. Då menar jag inte att jag måste få exakt lika mycket i mitt glas som min bror eller att det måste vara millermeter rättvisa precis över allt. Det jag menar är att rättvisan måste råda i världen. Att alla ska ha samma rättigheter, samma förutsättningar och levnadsvilkor. Man ska våga vara stolt över den man är och tillåtas vara som man vill så länge det inte skadar någon annan eller en själv. Vad problemet är vet jag inte riktigt, varför bara begreppet uppfunits men inte mer? Att se världen och jobba efter att den ska bli rättvis borde inte vara några konstigheter. Men tydligen så är det och därför ska jag uppfinna resten av rättvisan den som ännu ingen lyckats sätta som en prägel över världen.
En minut och ett liv åt helvete.
Hänsynslöst slängs du in och ut som om du var med på det bara för att du håller käften.
Ovarsamma händer lämnar kvar sina avtryck i din hud som om du ville bara för att kläderna dina inte täckte mer än rumpa och bröst.
Stora hårda helvetes vapen sprängs inuti dig som om det var okej för att han var kåt.
Lämnas ensam med en stor portion misslycka och smuts som om det inte gjorde något när det skett förr.
Som om det bara handlade om en vilja om ett kön om ett liv...(skriven av tove den 16 juli-08)
Jag önskar världen var bättre jag önskar man kunde skyddas mot saker som ger menn och smärta för livet.
Pladdrigt tjafsigt onödigt krimskrams
När jag gick hem idag från stationen och hamnade i tankebanor om hur mitt liv sett ut dem senaste åren vet jag inte vad jag ska tycka. En del saker minns jag kristallklart medans en stor period är suddig och ihop växt. Jag vet inte riktigt vad som hände när. Jag har ärrat mig för livet och jag har lekt med döden, jag har suttit i djävulens knä och skrattat åt lyckan för jag visste inte hur jag skulle hantera den och jag har vandrat runt från rum till rum för att hjärnskrynklas tillrätta. Ordet kämpa har stått skrivet i min hand för att jag inte ska lägga mig ner och dö för att jag ska komma ihåg att jag måste orka lite till. Det irriterar mig så mycket att jag inte kan få rättsida på saker och ting att jag vill hälla ut alla jävla piller i toaletten och kasta sten på fönser, elda upp söta små gosedjur och springa till andra sidan för att få ur mig någonting. Det är så tröttsamt att hela tiden vara på gränsen vippa runt på ytan, aldrig riktigt komma loss. Jag är fastknyten med rep som jag själv hjälpte till att dra åt men nu är jag fjättrad vid hamnen av misslycka.
Allt tappar sin mening, orden här betyder egentligen ingenting mer än för mig ändå envisas jag med hopp om någonting.
Ni vet när man känner sig sådär outhärdligt less på hela alltet, på världen för att den är si eller så? Vad ska man egentligen göra då för att inte göra något man inte borde?
Som en upplöst treo
Nu kommer jag med ganska stor säkerthet låta rätt bitterfittig ( Ni som läst Bitterfittan av Maria Svedal vet vad jag talar om) men det gör inte så mycket. I självaverket kan jag gärna vara det bara folk förstår vad jag menar och vad jag pratar om., Sen kan ni tycka eller tro att jag är tråkig, inte fått sex, är bitter över min ensamhet eller avundsjuk same shit for me.
Det finns rätt mycket som jag tycker är fel i världen som jag skulle kunna skriva papper efter papper om, men en sak som jag stör mig otroligt mycket och som jag verkligen inte förstår är hur trångsynta människor är. Hur de vägrar lyfta blicken och se vad som sker och inte bara dömma efter vad media eller en minioritet har visat. Ta t ex. invndringen som exempel. Det finns så många männiksor som har ett horn i sidan till dem. Jag kan verkligen inte förstå en man på 40 år med liverfarenhet från alla möjliga hål med skola, jobb, relationer och samhället i stort kan sitta och klaga och bette sig som om han var bättre och mer värld än en man lika gammal och med livserfarenet i resväskan när han kommer över gr änsen om en en helt annan. Varför ser man inte likheterna? Varför ser man inte en saragd människa med ett förflutet som bringar smärta och misär. Hur kan man inte se att flyktingarna är fjättrade vid smärtan för evigt så som man blir när man utsetts för något hemskt som krig eller våldtäkt, anorexi eller vad det nu kan vara. varför fjättrar man dem i skuldens tecken och sätter dem i uttsathet istället för att hjälpa till, lyssna och visa sin likasinande sida som människa? Detta behöver inte vara en 40 årig man som tänker, det kan vara vem som helst. men ju äldre man är ju kolkare blir man väl? Det är alltid vad jag fått höra av mina föräldrar... Det finns människor som behandlar varandra fel, som gör dummsa saker som helt enkelt är dåligt bettende. MEN det kan vara män, kvinnor, äldre, unga, svenskar, invandare, homo, hetros, konstnäreär, sosar eller samer. Någon vem som heslt. jag blir så trött på alla som hela tiden sak skylla på en grupp, skylla på andra. För det räcker att se sig om och du stötter på folk i din närmsta omgivning som hittar på egna lagar och gör som de själva vill.
Trångsynta, naiva, cyniska människor borde titta inåt i sig själv för en stund, ransaka varifrån deras tankar kommer och börja tänka på hur bra han eller hon själv är som dömmer, som sätter etiketer och bestämmer i förväg hur folk är. Som ser sig högre upp än andra, att dem har tillgång till mer för att dem råkar ha turen att föddas i Svergie och ha ett liv utan krig varken i ryggen eller framför sig. Det gör mig så upprörd att man inte kan se likheten hos varandra istället för olikheterna. Så länge man inte skadar sig själv eller andra borde det väl gå bra? Jag kan knappt med ord beskriva hur min frustration tar fart när jag gång på gång hör hur folk låter mot och om varandra. Då har jag inte ens nämnt feminsmen, men det får bli en annan dag...
