Är du ett offer för gråa moln?

Varför är det så lätt att känna sig så liten och rädd. Det skaver mot hjärtat idag. Det brusar och väsnas i mina ådror, vill blodet ut? Fast det känns rätt, att man gjort rätt val skrämmer morgondagen mig ändå. Det kilar i mina fingrar av ord som vill ut och plintas ner på papper det brusar i huvudet av alla stavelser som vill ta form och bli meningar. Ändå sitter jag här så fäst vid ingenting men det känns som allting och det blir bara ett stort grått moln i mig som inte vet vart det ska ta vägen. Föresten så har det ingensatnns att ta vägen så därför stannar det och ovässnas så att det enda jag hör är hur molnet blir större och större och får mer styrka att göra vad det vill. Då kommer det kunna lämna mig, fly ut och ta vägen någonstanns, men då har den gjort sig ett litet  bo i mig, ett litet gryp in så varmt och mysigt att den hellre stannar till min stora förtret. Då blir det min uppgift att få i väg den vilket iofs inte är mer än rätt när jag bjöd in den på sätt och viss. På ett sätt och viss som egentligen inte alls var meingen utan mer en händelse som som blev när solen slockna ovanför mitt huvud och en åtgärd att ta hand om allt det slitna och grå. Gråa moln är sådana, ser dem någon med en vinglig gång på livets väg, en tanke om självhat eller en vilja att komma bort då tar den över så fort den kan.

Om du tror du är drabbad så leta efter den här symtomen eller tecknen:

1. Du känner att du inte riktigt kan kontrollera dig till fullo.
2. Vissa saker blir rubbade så som sömn, aptit, humör och liknande
3. Du får en stor lust till att bara slippa känna.
4. Men sammtidigt hatar du tomheten och dess kalla hand
5. Du ångrar allt du gör och vill helst bara göra ingenting eller allting
6. Du sätter upp konstiga inre regler som begränsar dig
7. Allt världens hat känns ibland centretat till dig
8. Du får skuldkänslor för att du känner som du gör och tänker på folk som har det värre, mycket värre.

Känner du igen dig bli inte rädd, försök nu att tänka vad som är fel och varför. Kankse blir molnet rädd och flyr eller så hinner du hindra utspridning och växande av det.

Kommentarer
Postat av: Anonym

molnet bor i mig också, jag tror inte jag kan bli av med det. Det finns inga mediciner, vänner, rakblad eller psykologer som kan få det att försvinna från mig, aldrig någonsin.

2008-08-24 @ 22:36:34
Postat av: jen

Säger som föregående talare, jag har de ocskå. Men har inte alla de ibland?

Vissa har oturen att ha de ofta..:(

2008-08-25 @ 22:09:18
URL: http://intejenny.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0