sattavtryck

Jävla skit. Det är inte ens söndag idag. Söndagsångest på en fredag.

Lagom med vinklar och brutala omkastningar.

Svart eller vitt
Saknad efter ett lugn utan slut
Slimmade slagna handflattor mot betongen


Möt mig halvägs.

Kl är 22.06 och det är julafton. Den första julen på 3 år som jag inte sitter med obotlig ångest i mina ådror och skakar av smärta. Inget blod och inga blad, inte idag, inte den här julen. Jag har ju slutat. Ändå är jag samma person som då, fick ungefär samma saker i julklapp, fira med nästan samma personer osv. Bara mitt inre som är fyllt med lite mindre svärta. Det är skönt, det är befriande att kunna andas igen utan att behöva fläka upp sin hud, utan att blotta sig i demonernas starka mörker. Men det river till i mig, som en ilning från det gamla när jag tänker på det. Vet inte om det är av obehag eller av rädsla eller något annat. en påminelse om hur det kunde ha vart.

Jag känner en människa som får mitt leende idag. Hon bär på den förmågan att se mig, att få mig att känna mig uppskattad, hon är så obsarvant. Jag vet inte vad jag ska kalla henne. Vän? Vad är en vän?

Om himlen fanns skulle man vara trygg då?
Om kärleken var evig skulle den vara tung att bära då?
När frågorna är besvarade är det då dax att dö?

En kväll som denna, söndag lätt melankoli, ljum i magen av kaffe, Winnerbäck i bakgrunden, snön kommer med natten.
Under täcket ska jag dela värmen med tankarna på dig.

Om jag kunde skulle jag klä in din värld i silkespapper och fånga in alla problem, släppa ut dom i universum och låta dem spricka som ballonger. Jag skulle bädda in dig i bomull och mata dig med ostsmörgås och varm choklad.
Men du är 15 och vill klara dig själv och gör det halv bra. Du vill inte höra lotta längre, du vill inte ha söta små tröjor med nalle puh längre, du vill inte dricka varm nyponsoppa varje kväll.

Lilla lillasyster du gör mig glad.

Bye bye Stockholm och så drar jag till Örebro det närmsta 3,5 åren! VAd mer kan jag säga än att jag är glad, kanske lycklig? Om jag ska ta och ta i så mycket, jag vet inte. Jo jag är nog det, lycklig över beskedet, att det var vad jag ville. En konstig känsla ska jag säga. En läskig känsla, en känsla som kan bli något större nästan överväldigande. Nu pirrar det överallt av nyfikenhet och spänning. Det är mycket som väntar och jag kommer bli ner ringd av mina föräldrar typ 300 ggr per dag, men det kanske är så det ska vara?

Jag är överens med mig själv och det är bra.

(Räcker tiden verkligen till? )

För nu är jag sjuk och är hemma från jobbet, de små barnen får klara sig utan mig. Eller är det jag som får klara mig utan dem? Kanske blir det aldrig mer något jobb på en förskola, imorn får jag domen i min hand. En förändring som kommer spegla mitt sinnestillstånd, det kan jag lova. Jag kommer skaka av oro, må illa av nervositet, svettas av ovssheten.

För det är verkligen det här jag vill. Komma vidare och fördjupa mig. Det finns så otroligt mycket intressant att uppleva och erfara att inget liv på denna jord kommer räcka till. Men får man göra det som man är ämnad till, om man tar reda på vad det är och göt allt i sin makt för att kunna ta den drömmen på sina axlar kan man nog dö rätt nöjd. Har man gett allt ska bara folk hålla käften.

Igens verklighet stämmer överens med min, för världen är så stor att det inte går att fatta, går inte att inta i sitt synfält, ens sinnen är för begränsade för det. När man hör de tomma stegen och tunga andetagen och undrar vem som suckar så tycker man synd om den varelse som verkar ha cement i sina ådror. När man sedan kommer på att det är en själv, när man möter sin blick i spegeln önskar man att man hade gått till höger istället för vänster där för 100 år sedan.

En enkel fråga och svaret är så starkt så avgörande. Vasst som ett nytt rakblad. Det ger ett avtryck, ett ärr att minnas och begrunna över.