sattavtryck

Kl är 22.06 och det är julafton. Den första julen på 3 år som jag inte sitter med obotlig ångest i mina ådror och skakar av smärta. Inget blod och inga blad, inte idag, inte den här julen. Jag har ju slutat. Ändå är jag samma person som då, fick ungefär samma saker i julklapp, fira med nästan samma personer osv. Bara mitt inre som är fyllt med lite mindre svärta. Det är skönt, det är befriande att kunna andas igen utan att behöva fläka upp sin hud, utan att blotta sig i demonernas starka mörker. Men det river till i mig, som en ilning från det gamla när jag tänker på det. Vet inte om det är av obehag eller av rädsla eller något annat. en påminelse om hur det kunde ha vart.

Jag känner en människa som får mitt leende idag. Hon bär på den förmågan att se mig, att få mig att känna mig uppskattad, hon är så obsarvant. Jag vet inte vad jag ska kalla henne. Vän? Vad är en vän?