sattavtryck

Här om dagen på bussen satt det tillsynes en vanlig kille som var runt 25, högst 30 år. Han var byggarbetare och var nog på väg hem, men under resan som var på ungefär 20 minuter hinner han svepa två burkar starköl. En vanlig torsdag kl tre på eftermiddagen och man förstår att något är fel. Man kan inte ha ett sådant behov av alkohol att man måste dricka på bussen utan att ha problem med spriten. Inte kan väl jag en brud vem som helst säga till honom och söka hjälp, inte kan väl jag ta på mig ansvaret att han tar tag i sitt liv? Eller kan jag det? 

 Åskådarrollen är den roll vi oftast tar på oss, för att man är rädd att tränga sig på. När jag ser en klasskamrat tyna bort, när jag ser hur hon blir mindre och mindre, smalare och smalare borde jag inte göra allt i min makt för att få henne på fötter igen? Men inte kan jag tvinga henne till läkaren, inte kan jag väl be läraren prata med hennes föräldrar när hon är 18 år? Eller kan jag det?

 Är det min skyldighet att hålla min kompis vid liv när hon vill fly smärtan? är det relevant att bevaka henne 24 timmar om dygnet för att hon inte ska begå självmord? Borde jag göra mer än att försöka ge henne modet att stanna? För inte kan jag väl göra mer än att få henne att inse vilket misstag det skulle vara? Eller kan jag det?

Man ber dem att ringa, säger att man bryr sig, men det är tio st innan mig som sagt samma sak och säkert tio st efter mig också. Ändå ringer dem inte utan sitter på toan och spyr upp maten eller baddar sina nya sår själva eller tar till drickan istället. Istället för att ringa och be om hjälp. Det steget är svårt, jag vet, ibland känns det fullkomligt omöjligt. Man vill inte tynga folk, inte skaka som ett asplöv framför någon då gömmer man sig hellre. Borde det inte vara vi, deras vänner som ringer då? Som håller om dem utan att dem bett om det? Eller skulle det vara att inkräkta?

För vart börjar och slutar våra skyldigheter som medmänniskor? Slutar dem över huvudtaget någon gång? Man tror svaret är så självklart, att man själv absolut skulle ryka in och hjälpa till. Men vågar man det verkligen när misshandeln är i full gång framför en, vågar man säga ifrån när klasskamraten blir mobbad för sin sexuella läggning eller när man misstänker att det inte står rätt till inne hos grannen?

Skulle det hända en själv skulle man ju inte vilja något hellre än att någon kom till ens undsättning med en kram, en klapp på axeln, ett telefon samtal. Jag önskar själv att jag kunde göra mer, ge mina ord vingar och fylla alla olycksbarn med förstånd nog att ringa mig.