sattavtryck

Fåglarna kvittrar något otroligt där ute. Deras sång smiter in genom det öppna fönstret tillsammans med vinden som fortfarande är lite kylig. Jag vill lägga mig ner blunda så stilla en stund, men rastlösheten river i mig. Jag tvingar mig själv att se det vackra runt om kring och inse vad jag behöver och inte.
Det brinner någonstans nu, någon ger upp, en annan slutar andas.. Men jag ska le idag för att jag vill det. Jag vill det verkligen jag ska bara träna ett tag först.

För det måste finnas plats för värdigheten och lyckan. Jag försöker rensa bort det onda och smärtsamma till förfogande för det goda. En innre vårstädning. Det tar tid, sån tid att våren hinner dra förbi och så även sommaren, så står man där med gulnande löv virvlande upp mot himlen. Myggbetten är borta men kliar gör det lik förbannat ändå, någonstanns, av någonting. Jag söker hopp, letar små borttappade möjligheter jag hittar en då och då. Finner att tiden är på min sida att lyckan vinkar från sin trädtopp, (Jag skickar ett mejl till dig Anna, du som får dela min smärta men också min vivrrlande lust att nå fram, min brinnande tro till dig. ) att döden är svart men det är natten med men inte behöver den vara hemsk för det.
 
Allt för ofta dras jag ned om jag får säga det själv och jag hatar att tynga dig, er, mig själv. Med någon jävla smärta, något mörker som skymmer utsikten. Jag lyssnar på sånger som min älskling har ett hjärta av snö och undrar när mitt hjärta kommer vara så lent och om jag någonsin kommer vilja falla fritt. Jag har svårt att förknippa saker med det goda, med det rättvisa. För mg är det mesta legitimt med ondskan och det sorgsna. Kanske för att jag är rädd för att bli besviken eller för att jag inte kan förstå mig på världen. Eller så är det den som inte förstå sig på mig.

Många gånger känner jag mig som den andra, den som inte passar in, jag kan inte förmå mig att anpassa mig till det som förvantas. Det blir ändå inte rätt, jag talar hellre ett annat språk, ser med andra ögon och väljer att smaka på det som inte färgats av andras fördomar ännu. Jag vill inte framstå som den negativa, bittra människan som slutat hoppats. Det handlar inte om det. Jag känner mig vad jag skulle tro normalt positiv och jag hoppas som bara den. Jag tror bara att vissa svalt saker och ting utan att se efter utan att granska utan att veta. Det jag kommit fram till kan vara världens misstag och mest misstroda teori eller begrepp som skådas, för andra. Ett virrvarv av tankar gör mig stundtals till något jag inte ens själv vill vara alla gånger. Jag vill så gärna förklara, bryta mig loss och vara vacker, fri och sorglös. Men jag vet inte hur man gör. Jag vet inte...