Det kliar idag
Ibland undrar jag om jag någonsin kommer bli något, kunna slå rot utan melankolin i ådrorna utan att min egen hjälplöshet gentemot mig själv vaggar in mig i en isolerad bubbla. Det hela handlar inte om att jag inte är nöjd med det jag har utan något djupare, något som finns inuti mig och kliar.
Möjligen en gnutta av dirverse dofter
men
kul. Faktiskt väldigt kul och intressant.
Det här att jag bor själv, ensam jag har inte riktigt förstått det än. Det går bra och det är skönt, men det känns konstigt tat inte jämt ha andar människor omkring sig. Att inte kunna gå till någon en trappa upp för att se vad de har för sig.
Jag har lämnat in min försat uppgift och på tisdag ska nästa on och sen håller det på med minst en inläming i veckan. Det är sjukt mycket att läsa, flera 100 sidor i veckan, men man lär sig mycket. Jag som tänkte jobba vid sidan av! Men när ska man hinna det, pluggar man inte finns det en massa annnat att göra. JAg måste städa, laga mat, tvätta och allt möjligt som jag förr inte alls gjorde i samma utsträckning som nu.
Imorgon är det 80-tals fest och det får vara allt för nu.
Puss till sandra, jag saknar dig!
Jocke berg-min hjälte
Vi har väl inga hemligheter kvar
men det är så jävla fegt att ge sig av
Bohemerna, poeterna är svin
och On The Road den fånigaste skiten jag har läst
för hjältar och hjältinnor stannar kvar
med ryggen upp mot väggen
bara hud mot vassa eggen
och de rivs och slår och bits
för sina liv eller någon annans
de får ingen belöning
men de kräver ingenting
de bara gör, biter ihop och håller käften
Älskling det vi mest av allt vill ha
är någonting som aldrig kan bli vårt
November är en mur av våt betong
där en löjlig dröm om flykt föds
för att krascha och sen dö
men hjältar och hjältinnor stannar kvar
De spottar hårt mot vinden
och de värmer våra händer
så vi inte tappar taget
om den kärlek vi har rätt till
Dom vågar tro och hoppas
på att någon däruppe ser oss
någon som hellre vill förlåta än fördöma oss
för nått vi inte visste att vi gjort
Kents låt som också är med i Friends senste reklam.
Ojoj bättre band får man leta efter!
Hello Örebro!
Jag trodde aldrig att man kunde bli så trött av att mest gå runt och titta. Det är vad jag gjort i två dagar nu, men allt man gör kräver mycket koncentration för att man aldrig gjort det på ett nytt ställe. Jag har ingen aning om hur man åker buss här liksom. Det är skillnad! Här får man betala på bussarna och busstidtabellerna går bara att tyda på internet.
Jag har bubbelvatten i mina ådror
Nu kära vänner piirrar det ordentligt må jag säga. Nästan för mycket. Jag har bubbel vatten i mina ådror. Dem ska alltid dela med sig, mina vener och ådror, låta annat än blod rinna i deras innandöme. Alltid utan att fråga mig om lov först...
Vissa tankar blir för klara inatt vissa tankar kommer bli för starka för mig och jag är faktiskt rätt skraj just nu och ju mer klockan blir ju värre blir det. Ändå har jag inte riktigt fattat vad som kommer ske, vad jag har gett mig in på. Men jag ändå så glad att jag ska få plugga vidare och komma bort, komma ifrån och iväg.
Men saknaden kommer bli grym. Den lömska baksidan av det här myntet.
Ingen som jag riktigt behöver
Det är inte klokt att jag blir sjuk nu, jag menar det känns inte som det optimala att hosta ner sina nya kurskamrater det första man gör.
Men imorn imorn imorn bär det av till främmande vidder! Jag lyckades få mig en bostad innan klockan slagit sitt slag, så nu är jag räddad där i alla fall.
Jag ska sova nu och drömma om obrända broar.
Heja mig!
Det bor en skock får i mig, dem stångas och bråkas hela tiden så det kittlar som bara den i magen.
Jag är närvös.
En vals av tårar
Det är tomt nu, i mitt rum i det som vart mitt eget, där jag förvarat mitt innersta. Där jag gjort hemligheter bara jag vet om. Där väggarna innehåller mina tankar och mina suckar. Där golvet gungar i takt med mina andetag och fönstren spar på mina minnen.
Nu sover jag snart min sista natt här, vaknar en sista gång. Kommer inte längre dela smärtan med mina drömmar eller värma upp rummet med tankar på dig.
Adjö, dags att gå igenom allt och spara det bästa, dansa vidare på den rosbeklädda ängen.
Det är svårt när resans vind drar i en, klart man vill åka med, men det river till i hjärtat.
Att lämna det finaste i världen att inte längre vara nära. För det gråter jag.
Inte av sorg, inte av obehag eller kärlekstörst.
Saknad
Längtan ord med en tårdränkt eftersmak. Som kryper fram i sällskap med stjärnorna och de tunga andetagen. Kan lika gärna lysa som solen och kittla tungan om orden är någon annans, fylls med värme från ett kanske annars undrande hjärta.
Resans vind står i startgroparna och väntar med otålighet. Mina vingar har snart växt klart, några minuter till bara.
En sista kyss, en sista minut, ett sista lovord...
För den här gången
Här råder ingen tvivel om vem som är boven
i Ekilla skolan skjuter småungar raketer inomhus. På kul. På lek.
Om det var deras verklighet, om deras vardag bestod av razzior när de sover, om det var så att vart de än tittade såg män och kvinnor med skarpladdade vapen närmast hjärtat, om de visste att när som helst kan du, din syrra, bästa kompis, lärare eller granne vara borta, död, mördad. Av bomber, av patroner, av raketer som skjuts in i dom palestinska samhällena. Där allt du äger och bryr dig om finns. Om de hade fötts i Gaza undra om de hade tyckt det var en rolig lek?
Förbindelser gjorda av glas
Orkar inte
vill inte
vågar inte
Men det gnager inom en av ledsenhet och besvikelse. Snart bär det av och då är det viktigare än någonsin att veta vad man ska ha kvar i sitt hjärta och vad man ska rensa bort. Ibland får man hjäp och det är dem man tynnar bort inför.
Jag förstår inte all feghet som råder i världen. En så lätt sak som att ringa och berätta. Men det är för svårt, för jobbigt, för mycket begärt tydligen.
