sattavtryck

Ibland är jag rädd att min själ ska driva mig till vansine. Den är aldrig lugn, aldrig stilla och fri från vindar. Rastlösheten skenar så fort iväg och allt som förr var kul, intressant och bra blir grått och vardagstrist. Jag vill ha något som känns och när rastlösheten är som värst spelar det ingen roll hur det känns bara det gör det. Jag vet att det lätt kan bli destruktivt specielt tankarna. Det är hela tiden en balans gång som är svår att förhålla sig till. Men som med allt annat måste man testa på och göra fel för att förstå vad som är rätt. Tänk om man inte vill göra rätt? tänk om det som är rätt inte känns, bara ger en tristess?
 Ibland undrar jag om jag någonsin kommer bli något, kunna slå rot utan melankolin i ådrorna utan att min egen hjälplöshet gentemot mig själv vaggar in mig i en isolerad bubbla. Det hela handlar inte om att jag inte är nöjd med det jag har utan något djupare, något som finns inuti mig och kliar.