Tonnårsskinn och fuskchampange
Av allt man säger hur mycket av det är verkligen på riktigt? När lever man som bäst egentligen... När man bara följer sina impulser och skiter i vad omvärlden och morgondagen kommer säga eller när man följer det som står i ens kalender? Kanske en blandning. Lagom är bäst. Samtidigt kan jag inte låta bli att förakta det ordet lagom. Vad som är passande, måttligt, tillräckligt. Av vadå egentligen. Till vilken nytta ska saker och ting vara måttliga. Jag tycker om känslan av extas, att känna något fullt ut, vara helt uppslukad och oberoende av allt annat än just extasen.
Någon slags extas.
Jag älskar dessa kvällar. Rofyllda, när man trivs i sitt eget sällskap och det räcker med att lyssna på en bra låt för att man ska le. Det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör det. Man jag kan ändå inte låta bli att fundera lite...
Hjälp
Det ska alltid vara något.
Litar du inte på dig själv, lämna över dig själv till makten
Det finns inget svårare än kärleken och inget är så skrämande som vår egen existens.
Ändå är det evig kärlek vi söker, ett par ögon att bli trygg i.
Sökandet efter lyckan driver oss till vansinne.
Vi famlar efter meningen utan att vända blicken inåt, mot oss själva,
det är som om den finns tatuerad på vår egen kropps baksida, omöjlig att se.
Vi speglar oss i varandras ögon för att finna att vi är lika hopplöst naiva allihop.
Så vi byter fokus, börjar tro på materialismen och Darwins faktiskt icke så hänsynstagande teori.
Där sitter de, kapitalistens män och grymtar nöjt åt att synden slagit resten av oss i huvudet.
Och funderar på nästa smarta drag. Göra människor till konsumenter så de glömmer bort medborgardemokratin och vad kollektivet är bra för.
De säger sig ha svaret på våra frågor och att detta stavas självdisciplin, vilja och realism. Kalla det vad fan du vill, de som gömmer sig bakom orden är möjligheten för världens gudar att vinna allt och trampa på det de mot förmodan inte kommer åt.
Klart att vi då ska vara rädda för vår egen existens. Om vi inte redan förlorat den till girigheten.
Ändå är det evig kärlek vi söker, ett par ögon att bli trygg i.
Sökandet efter lyckan driver oss till vansinne.
Vi famlar efter meningen utan att vända blicken inåt, mot oss själva,
det är som om den finns tatuerad på vår egen kropps baksida, omöjlig att se.
Vi speglar oss i varandras ögon för att finna att vi är lika hopplöst naiva allihop.
Så vi byter fokus, börjar tro på materialismen och Darwins faktiskt icke så hänsynstagande teori.
Där sitter de, kapitalistens män och grymtar nöjt åt att synden slagit resten av oss i huvudet.
Och funderar på nästa smarta drag. Göra människor till konsumenter så de glömmer bort medborgardemokratin och vad kollektivet är bra för.
De säger sig ha svaret på våra frågor och att detta stavas självdisciplin, vilja och realism. Kalla det vad fan du vill, de som gömmer sig bakom orden är möjligheten för världens gudar att vinna allt och trampa på det de mot förmodan inte kommer åt.
Klart att vi då ska vara rädda för vår egen existens. Om vi inte redan förlorat den till girigheten.
Törsten av det sammetslena
Ni vet tystnaden som kan infinna sig ibland, som överröstar allt. Det spelar ingen roll om musiken är uppskruvad eller om fönstret står öppet och gatans ljud tränger in. Tystnaden tar över. Men idag gör det inget. Den är inte skrämmande. Kanske inte välkommen heller, men hanterlig.
En underbar helg har färgat mitt sinnestillstånd och jag känner att det mesta kan faktiskt kännas bra och rent ut sagt jävligt fantastisk om man har den personen man delar sitt hjärta med vid sin sida. Kylan blir inte lika bitande när handen min vilar i din. Morgonen är otroligt mycket mysigare när man har någon att säga godmorgon till och dricka kaffe med. Samtidigt blir avskeden överfyllda med svärta och melankoli. Men det får vara värt det.
