sattavtryck

Väntrummet är som väntrum är mest. Tyst och har en tung luft. Någon radio hörs på avstånd och bläddrandet i tidningar är det enda som hörs. Jäktande steg från stressade psykriatiker. Jag har kört fast tänker jag för tusende gången. Vi sneglar på varandra, vi som befinner oss på de hårda stolarna i väntrummet. Vilka är det, vad har de för ärende, har de också kört fast? Har det också en känsla av att deras liv stagnerat och försvunnit bort?

Hon ropar upp mig och nu vet alla vad jag heter. Det blir en annan sak när man har ett namn på en person. Då är hon eller han mer än ett ansikte.

Stolen i psykiatrikerns rum är skönare, mer som en fåtölj, men jag sitter som om det vore en smal pinne. Rak i ryggen och försöker göra mig liten med blicken överallt förutom på henne.

-     Så, hur mår du?

-    Jaa, det är okej.

Okej? vad betyder okej egentligen. Det kan betyda vad fan som helst. Det känns bra att säga för det avslöjar ingenting. Det rätta vore att säga att melankolin äter upp mig. Att visst, jag känner mig älskad och trivs med mitt jobb och med mina vänner och nej min mamma och pappa har aldrig orsakat mig problem, snarare tvärtom. Det är jag som är problemet. Det är jag som gör en tanke till tusen, det är jag som virrar in det goda i melankoliska knyten som inte går att trassla ut. Så sitter man där trött i huvudet av alla tankar som också väkt känslorna till liv. Så kan jag stilla konstatera för mig själv, att jag åter igen fastnat. I mina tankar, i melankolin, att den dystra höst vinden drar igenom min kropp.

Ändå är det sällsamt vackert att hösten kommer igen. Det ger mig lov att vältra mig i mörkret och man undrar vad ska man ta sig till enda fram till maj?