En guide till att använda empati
Du vet när när man inte når fram dit man vill. Till en människa eller en situation som inte går att bemästra. Det växer upp som en stor betong mur framför dina ögon. Du slår och svär, blir helt slut. Ingenting hjälper fast du kokar av ilska, frustration och besvikelse. Det är då du ska ta ett kliv tillbaka och känna empati. Inte förlåta eller tycka synd om. Utan bara ren och skär empati. Skitsamma att någon sårat dig, gjort dig arg om personen inte förstår kommer det bara fortsätta gnaga sönder dig inifrån. Känn empatin, känn förståelse. Tänk att empatin tar dig framåt och den som sårat kommer stå kvar. Du kan inte hjälpa det, men om du känner empati inför beteendet kan du gå vidare.
Integritet
Jag är jag och låt mig vara ifred.
Du får gärna ringa mig, överaska mig, dela din sorg och glädje med mig. Men försök inte att ändra på någonting som är skapat, som byggts upp från mitt inersta väsen. Inte på mig, inte på dig själv, inte på någon.
Integritet, ett tunt löv, det flyger lätt sin väg och man får jaga det i det oändliga och när man nästan är framme och sträcker ut sin arm mot lövet faller det och någon krossar det min sin fot. Snopet.
Jag behöll det som är jag.
Jag gick sakta upp för backen. Ville inte riktigt komma fram, komma hem. Jag visste att väggarna och möblerna skulle stirra ut mig, skrika sitt tysta skrik i mina öron. Då var den friska luften ute bättre som i alla fall gick att andas.
Jag fuktar mina läppar och för oförsiktigt bort mitt hår från ansiktet. Allt kilar idag, allt sticker i mina ögon. Jag funderar när jag stretar upp för backen. Funderar på hur det hela gick till och känner i fickan och min hand möter pappret som är blött av tårar. Det gjorde så ont, så fruktansvärt förbannat ont att jag har klamrat mig fast vid tanken att det är bäst att glöma. Jag har inte kunnat förmå mig att varken se dig eller möta min egen blick i spegeln.
Men idag var jag där, för första gången på 1 år. Tårarna rann, hjärtat sved och blodet rusade i mina ådror. Men jag stod upp och jag stod upp för mig själv den där gången för 1 år sedan också. Jag behöll min självbevarlsedrift den där gången när du fälde mig och munnen fylldes med jord och blod. Jag vet vart skulden ska läggas och jag vet att du inte är värd mina tårar. Trots det, är smärtan och oron outhärdlig. Tills idag. Du överföll mig, min kropp, men själen den behöll jag. Den kommer du aldrig åt.
Syskon band
Ni får mig att vilja bli någonting stort, någonting mer än en vilsen människa bland livets farhågor. Jag vill göra hjältedåd och känner att det är precis vad jag gör när ni ler och himlar med ögonen åt mig. För jag vet, jag vet att ni hyser kärlek till mig, syskonkärlek. Varm som om självaste solen bodde i mitt blod, vacker likt vårens fagra blom, utsökt som den bästa bok. Vi delar samma blod i våra ådror, delar samma uppväxt och tröstar oss med lika, ibland fruksamma ord.
Strävan efter att nå fram, nå någonting av värde fyller mig när jag vet att ni ser på.
Enkelt
Det är så enkelt att hata, fast vi egentligen älskar. Linjen är för tunn mellan orden trots att det är en oceans skillnad för den som får det viskat till sig.
Det är så enkelt att skratta åt varandra, men så svårt att skratta åt sig själv.
Det är så enkelt att använda för stora ord, i tron om att man klär i dem. Fiaskot är ett faktum.
Det är så enkelt att tvivla, likväl på det goda som det onda, men kanske mest på sig själv.
Det är så enkelt att titta bort, fast man allra helst vill springa hjälten till mötes och kyssa hans fötter. Avundsjuka och trots tar vid.
Det är så enkelt att förbanna den du älskar, för att du vågar och tror såren repar sig.
Det är så enkelt att ta för givet, för att du vet att du också älskar. Frågan är vet personen du tar förgivet det med.
Det är så enkelt att stjälpa ett stort lass, det som var så svårt att få det på plats.
Det är så enkelt att göra fel, men tillsut blir det alltid rätt, kanske inte för dig, men för någon annan.
