Förödmjukelse
Det räcker med en blick så vet man. En harkling, en liten gnutta grus som sparkas in under huden. Fördmjukelsen. Det gör ont. Ändå sparkar vi in grus hos andra fast vi vet hur det känns. Fast vi hatar gruset och vet att det är svårt att pilla ut. Det har en förmåga att kila sig fast och vägra lämna oss. Änså kilar vi fast det åt andra. Ibland omdevetet, men ibland med tanken att kommentaren ska göra illa.
Föredmjukelse inför andra och sig själv. Ett slag i själen. Ett slag på din personlighet. Tänk nästa gång vad din blick, din handling eller kommentar verkligen betyder.
Sakta ner
Att fly med tanken eller kroppsligt. Jag kan inte räkna hur många gånger jag önskat att jag var någon annanstans eller helst ingenstans alls. Att man kunde flyta runt på ett oändligt hav. Ligga där och guppa och få saltstänk i ansiktet. För att slippa känna, slippa vara så otroligt jävla medveten om om sig själv och omvärlden. Inte behöva ta hänsyn till allt som ska göras, allt som ska fixas och donas och kravet att vara perfekt.
Det börjar klia så förskräckligt på min hud av ordet perfekt.
så nonchalant och utom räckhåll lipar perfektheten åt mig på armlängs avstånd. Herregud, jag är inte ens nära. Ser det knappt med min blick. Är det perfektheten, det ständiga tjatet om normaliteten som får mig att längta till det stilla havet?
Man hastar, springer och jäktar fram på gatorna, slänger sina trevliga hälsnings fraser åt höger och vänster och uträttar viktiga ärenden. Sedan när man kommer hem och sätter sig blir allt oviktigt. Huden börjar klia igen. Jag river och river tills det börjar blöda. Det kliar så obeskrivligt. Allt det jag presterat rinner av mig som vatten på en gås. Finns inte mer, har det någonsin funnits? Såg någon vad jag gjorde eller har jakten på något utanför deras blickfång, perfektionen uppehållit dem med?
