Hösten kräver mycket av mig
Väntrummet är som väntrum är mest. Tyst och har en tung luft. Någon radio hörs på avstånd och bläddrandet i tidningar är det enda som hörs. Jäktande steg från stressade psykriatiker. Jag har kört fast tänker jag för tusende gången. Vi sneglar på varandra, vi som befinner oss på de hårda stolarna i väntrummet. Vilka är det, vad har de för ärende, har de också kört fast? Har det också en känsla av att deras liv stagnerat och försvunnit bort?
Hon ropar upp mig och nu vet alla vad jag heter. Det blir en annan sak när man har ett namn på en person. Då är hon eller han mer än ett ansikte.
Stolen i psykiatrikerns rum är skönare, mer som en fåtölj, men jag sitter som om det vore en smal pinne. Rak i ryggen och försöker göra mig liten med blicken överallt förutom på henne.
- Så, hur mår du?
- Jaa, det är okej.
Okej? vad betyder okej egentligen. Det kan betyda vad fan som helst. Det känns bra att säga för det avslöjar ingenting. Det rätta vore att säga att melankolin äter upp mig. Att visst, jag känner mig älskad och trivs med mitt jobb och med mina vänner och nej min mamma och pappa har aldrig orsakat mig problem, snarare tvärtom. Det är jag som är problemet. Det är jag som gör en tanke till tusen, det är jag som virrar in det goda i melankoliska knyten som inte går att trassla ut. Så sitter man där trött i huvudet av alla tankar som också väkt känslorna till liv. Så kan jag stilla konstatera för mig själv, att jag åter igen fastnat. I mina tankar, i melankolin, att den dystra höst vinden drar igenom min kropp.
Ändå är det sällsamt vackert att hösten kommer igen. Det ger mig lov att vältra mig i mörkret och man undrar vad ska man ta sig till enda fram till maj?
Slutklämmen som aldrig nådde fram
Världen är förtappad. Förtappad i ett bottenlöst hål kantrat av egoism, brutalitet, misär, segregation, rasism och borgare. vart tog solidariteten vägen? När tog rättvisan slut? Ser ni inte era vänner, grannar, kollegor, kassörskan, dagisfröken till era barn, sjuksköterskan på vårcentralen, busschauffören, människorna i samma tunnelbanna som dig som dina medmänniskor?
Jag känner mig full av sorg och en ilska över världens kapitalistiska styre. Det behövs ingen slutkläm, dit har vi inte nått än, vi har inte gjort oss förtjänta av ett hejdundrande slutord fullt av positivism och skratt. Vi har inte lyckats hålla främlingsfientligheten på avstånd, inte egoismen eller cynismen. För många har svikit de som har det svårt, för dem som har svårt att andas och gråter beska tårar. Slutklämmen i rättvisans lakejers pepp tal, organiserade människors arbete att visa världen vad solidaritet är gick inte fram.
Vi får kämpa vidare, sätta rättvisan på dagordningen igen och krossa cynismen mot invandrare, sjuka, arbetslösa, ensamstående. Fört då kan vi fira vår framgång, först då kan vi skatta oss lyckliga och slippa skämmas över vår egen existens. Innan dess får slut klämmen utebli. För det finns ingen. Ingen att glädjas åt och då kan det lik gärna vara.
Lov, löv och lön
Tänk om man skulle få betalt i löv. Om ens lön bestod av ett knippe löv.
- Idag, Tove, har du vart en klippa här på jobbet såklart ska du få ett riktigt grönt, skönt löv som bonus för ditt hårda slit.
- Åh tack, nu generar du mig.
Man skulle om det knep då kunna äta sin lön bokstavligt talat. Jag har ett recept på en riktigt god löv soppa. Prefekt när du har lite tid och är på språng.
5 dl lönnlöv (självklart kan du välja lövsort själv kanske efter säsong)
7 dl vatten
1 tsk salt
2 tsk peppar
1 vitlök
½ pressad lime
Låt koka i 15 minuter och smaka av. Vill du festa till det lite, blanda i krossade tomater och majs.
Fast detta är nog som jag ser det den enda fördelen med att få betalt i löv. Det kan bli väldigt orättvist när en del bor nära skogen eller har träd på tomten, de kan ta så mycket löv som helst. Man skulle i och för sig kunna märka bladen på något vis. Som sedlarna är idag, men istället ha kanske Moder Teresa, Skogs Mulle och han från ”Mitt i naturen” eller kanske språkrören från Miljöpartiet på bladen.
Ingen dum ide, jag får lov att tänka över det här med löv.
Blodssyster, min älskade.
Ett tal till en av de finaste människorna i min värld. Sandra är hennes namn.
Onsdagsångest och tankarna maler om otillräcklighet och misslycka
En person och hela min värld ser annorlunda ut, ser klarare ut.
Jag ringer dig på vinst eller förlust.
Svarar du inte kommer jag att falla och landa med en hård smäll.
Ligga på panikens botten.
Men du svarar. Din välbekanta röst intill mig,
Vi pratar på om rosa jeans, Danmark, gemensamma minnen och musik.
Jag nämner inte min ångest för den finns inte längre.
Den försvann i samma stund som du yttrade dig.
Det
bästa
som
finns
är
du.
Den intensiva längtan efter det du inte kan få
Teet bränner på tungan. Precis lagom mycket, så att det sticker till utan att lämna märken eller en obehaglig känsla kvar på läpparna. Den varma lite beska drycken värmer mina vener, mjukar upp mina tankar när jag sitter och håller dig på avstånd. Jag får kämpa mot lusten, mot viljan i min kropp som skriker efter din andhämtning mot min hud. Men du har inte kraft att dela med dig, du har inte hjärta nog att se hur du lämnar brännande glödande ärr kvar i min sköra kontur.
Spontanitet blandas bäst med en kopp förnuft
Jag fyller mina lungor med luft, tar djupa andetag.
Tänk att sommaren 2010 är här och inget kommer bli som det skulle, eller jo det kommer bli precis som det ska, men inte som det var tänkt. Det kan inte finnas något som är mer dumstridigt och bottenlöst att gå emot sin magkänsla. När man kan följa den, när det går att bejaka den. Om man kan stilla sin längtan och fylla sina lungor med ren luft är man värd det.
Drömmen
Äntligen helg det är bäst utav bara en anledning, då får jag träffa dig!
Var arg - det är befogat!
Snart är det 8 mars, den internationella kvinnodagen. Den finns för att världen ser ut som den gör idag, med den rådande orättvisan könen emellan. Patriarkatet som lamslår oss.
Jag ska hålla tal så läs det och känn er peppade till tusen och möt världen med högt buret huvud, för du är stolt över ditt eget unika du!
Många tjejer är rädda, känner sig obekväma och tillbakahållna. Just för att dem är tjejer! Man vet också hur en promenad hem kan sluta. Hur blickar, kommentarer i skolan, på jobbet eller på stan kan ge obehag. Man tvingas att ta ett steg tillbaka för att inte vara i vägen.
Vi tjejer ska aldrig behöva känna oss svaga eller rädda. Vi ska känna oss lika vackra, bra och unika som vi är och vara stolta över det. Men det kan vara så svårt att vinna över osäkerheten och gå emot vad norm och ideal säger. Vi måste stötta varandra och visa hur många vi faktiskt är och hur mycket vi klarar av, vi måste våga tro på oss själva. Jag själv kan tycka det är svårt, men något som gör det lättare är feministiskt självförsvar som handlar om att bygga upp tjejers självförtroende. Man ska veta att man har rätten att säga ifrån om något inte känns bra, vi har rätt att gå klädda hur vi vill utan att en endaste person ska ta på oss eller döma vilka vi är och hur vi känner. Vi har rätt att inte känna oss rädda när vi går ensamma om natten, vi har rätt att kräva ett icke begränsat liv! Feministiskt självförsvar har gett mig och många andra tjejer kunskapen om att man har rätt att försvara sig och hur man ska göra det. Det handlar om att våga höja rösten, våga
stå på sig och veta hur du ska ta dig ur en obehaglig och farlig situation med hjälp av verbal och fysik handling. Många behöver aldrig använda sig av slag för att försvara sig, men bara vetskapen om att man kan, får i alla fall mig att känna mig säkrare när jag går ensam hem. Vetskapen om att jag är kapabel till att säga ifrån får mig att kunna gå i vanlig takt eller säga till om jag blir dåligt behandlad. Feministiskt självförsvar handlar om tjejer, om att vi är viktiga och bra och har lika stor rätt som männen att använda våra liv fullt ut.
Men det är lätt att skuldbelägga sig själv, att man hittar felen på sig själv istället för att se dit där det verkligen ligger. Man kanske ändrar på sig för att passa in eller för att bejaka någon annan. Ingen kanske säger det rakt ut, men det hänger i luften, blickarna berättar vad som är okej och inte. Det är lätt att följa dem oskrivna reglerna, det gör vi alla. Men man får försöka att bevisa för sig själv och andra att det är okej att vara, se ut och tänka som man vill, även om det strider mot vad ideal bilden säger, även om det bidrar till bråk och man anses bitter.
Vi lever i ett patriarkat, i ett samhälle där kön spelar roll, där kön avgör lön och status. Det är bara vi tjejer som kan ändra på det genom att kräva och ta tillbaka vår plats som är jämsides med männen! Det behövs konkreta förslag, ett har jag pratat om, det feministiska självförsvaret som är ett bra medel för att stärka tjejer, det borde införas i alla skolor. Ett annat exempel är att starta jämställdhets grupper på skolan som är ett bra forum för frågor som dessa.
Vi har läst i historieböcker och fått berättat för oss om kvinnokampen, vad kvinnor världen över lyckats göra och förbättra och med det i minnet ska vi fortsätta kampen som ännu inte, 200 år senare är avslutad. För det är den inte fören vi har ett samhälle där kön inte har någon betydelse, där man får lika lön för lika arbete, där tjejer behandlas med respekt i rättssalen, tills dess ska vi kämpa på våra skolor, våra arbeten och över hela landet. Vi ska ändra synen på kvinnor och män och bevisa att makten inte är könsbunden.
Vi ska gå med raka ryggar och högt huvud och visa att vi tänker fortsätta kvinnokampen!
Dax att byra drog
Förlåt för allt negativt på senaste tiden, man kan nästan tro att jag går på neråt tjack, men så är det inte.
Dagen har faktiskt vart bra. Jag har inte sovit bort dagen och stimulerat mina relationer till vänner. Nu ska jag äta och njuta av stillheten och tystnaden. Den kan faktiskt vara trevlig ibland.
En ilning av oro
Utan att förstå varför drar jag tvångströjan över huvudet.
Fuktar darrande läppar och möter min blick.
Sådär ja, fast igen. Jag drog själv i repen så det sved till i huden.
Nästan så det brändes.
Tröjan är randig och full av små hål. röken sitter i tyget men hålen sitter i mig med.
Jag hittar en gammal filt av ull som jag vill elda upp.
Den är vacker och det är inte jag.
Jag brukar få en vilja, en impuls att förstöra vackra ting.
Det är därför jag bara luktar rök och inte bränd hud.
En skumpande färd mot dårskap borta vid korsningen, dit jag är på väg.
Ullen värmer mina skuldror och blicken skälver till i den fortfarande levande vattenpölen.
Söndagen den 24 januari
Det är den tredje söndagen på rad den här veckan, känns det som. Dagarna flyter ihop lite och jag har mest sovit. Vilket har behövts efter vad som hänt och inte hänt. Jag är rätt skakad och virrig och fylld med känslor jag trodde jag bearbetat klart. Nej, nu ljuger jag. Jag visste att de fanns, men de stimulerades inte, väcktes inte till liv hur som helst. Fast det sker jobbiga saker och man måste ta i tu med händelser och tankar så tar det en framåt i sin egen värld. En liten till bit är nu behandlad liksom. Så nästa gång dessa känslor åter kommer upp till ytan så kommer de inte vara med samma kraft och samma ångest.
Idag måste jag göra någonting nyttigt och av värde så vad passar inte bättre än att ta sig an studierna. Jag önskar mig själv lycka till...
...
jag vet inte vad som är psykiskt eller fysiskt längre. illamåendet, pirrandet i benen, ansträngd andning, blodet som känns som det ska börja koka i mina ådror. Ångesten.
Jag kan inte göra någonting. Min blomma är död. Jag känner mig hemsk som inte skött den.
Balansgång på en osynlig tråd
Ibland vill man säga saker, men man vet att det inte kommer tas emot bra. Man kommer framstå på ett sätt som den andre inte förstår. Myntet har alltid två sidor och man kan inte glömma den ena. Folk är elaka, folk är idioter och älskar att dra egna slutsatser som saker de inte har en aning om. Det är synd att man måste tänka på sådant innan man handlar, men det måste man.
Det är så fruktansvärt lätt att dras med i det impulsiva. Göra saker utan att tänka, det är skönt, det är lätt, det ger kickar. Man känner någonting och det ger mer smak. Man får inte glömma det viktiga. Det är hemskt, förnedrande och ett missöde att vakna upp och undra, vafan, hände? Vart tog jag vägen, vad har jag gjort med mig själv eller andra.
Förnuftet spelar mig ofta spratt men det här handlar inte bara om mig.
Alla vägar har sitt pris
hemtentamen är nu inlämnad och det känns...skönt? Bra? Jo det gör det väl, men jag känner mig också tom. Inte för att jag saknar att få sitta med tentan i tid och otid, men nu börjar allt om igen. En ny termin, nya krav, mer längtan och melankoli. Fast jag trivs ju i Örebro så jag ska ge fan i att klaga.. Det är bara så mycket lättare att göra det än att vara positiv, undrar varför.
Jag skulle vilja skriva en bok om allt som sker men just nu går det inte för mina byxor sitter så tajt att det inte går att göra någonting. Vilket är bra då har jag en ursäkt till att inte städa i alla fall.
Min egen lysande sol
Jag måste ha hittat den mest underbara människan på denna jord. Jag brukar inte, och har svårt för att använda ordet lycklig på mig själv, men du får mig att lyckas, ordet har fått en innebörd.
jag är så sjukt kär i dig.
Bär vi skulden för vår egen existens?
Tänk vad mycket våld det finns i världen i olika former. Männen är det könet som står nästan för allt våld. Varför är det så? Just nu studerar vi kring våldsutsatta familjer och det skrämmer en verkligen. Nästan 200.000 barn bevittnar våld varje år i Sverige. Vems fel är det? Samhället eller förövarna? Vi lever efter de normer som finns, efter de könsroller som vi själva skapat. Detta gör det mer legitimt för män att bruka våld. Det hör liksom till deras personlighet att vara våldsamma. Men rent biologiskt kan det knappast vara så. Varför skulle ett kön vara mer vålds benäget än det andra? Det finns inget positivt förknippat med våld och hot om våld ändå finns det i en sådan stor utsträckning.
Vem ska då bära skulden för detta? Ja, kanske männen. En del tycker det är orättvist att ge alla män en kollektiv skuld, men samtidigt är det de som utövar det och håller våldet kvar. Självklart använder sig långt ifrån alla män av våld men alldeles för många. Det är ett problem som går ut över otroligt många. Egentligen över oss alla. Även andra män, då män misshandlar andar män och då oskyldiga får ta ansvar för vad andra gjort. Men så är det jämt. Det är t.ex allas fel att det finns fattigdom. Skulle inte länderna i väst vara så makt och penga galna skulle världen se bättre ut. Det är vårt allas fel att miljön missbrukas, inte bara de som släpper ut avgaser, flyger eller producerar olika saker. Egentligen bär vi alla en stor kollektiv skuld för hela vår egna existens.
De som missbrukar sin position mest är framför allt män för att vi lever i ett patriarkat. De tjänar på att världen ser ut som den gör, många vill behålla det så för egen vinningsskull. Det konstiga är att man vill det när andra får stryka med på kuppen. När andra får kämpa en nivå nedanför. Det finns egentligen ingen logik i detta patriarkat, ingen alls. Det är förvirrade när man tänker på det, hur kunde det bli som det blev med alla oproportionerliga fördelningar vi har världen över.
Hur ska man kunna hålla sitt goda mod uppe om en rättvisare värld när fler och fler blir fattigare medan några få blir rikare och rikare? När procent antalet för hur många som blir slagna under sin graviditet är lika stor som att ha gravid diabetes.
Ty man kan ha flera hem
Jag längtar hem.. eller jag menar jag längtar till Stockholm. Till mina småsyskon! Helgen kommer bli underbar
Midnattsord
Kom nyss hem från en lugn ute kväll med några handplockade vänner. Det var inspirerade. En försmak på helgen, som ska fyllas med inspiration dock med mig själv som sällskap. För jag tror jag håller på att tröttna på det som kallas studentlivet. Studier upp till hakan blandat med fest. Och det är fan så trist att leva på marginalen hela tiden. Men det kommer säkert något gott ur det med, eller jag tänker det i alla fall.
Jag kan inte låta bli att bry mig så jävla mycket om dig
Relationer är mer än vad man klarar av ibland. Vad kan man kräva och inte? Hur ska man bete sig och hur ska men veta om man överdriver eller inte?
Jag vet bara att det gör ont när det känns som om du glömt mig, när det inte finns tid att höra hur jag mår. Jag hoppas jag lever i dina tankar och hälsar på i ditt hjärta. Jag klarar inte av att tänka att jag ska lägga dig åt sidan, inget skulle smärta mera.
Jag veta att du har mycket. Jag vet att du bryr dig om mig. Jag skulle bara vilja att allt blev som förr igen. Om så bara lite som förr.
Jag älskar dig, M.
Långa dagar, längre nätter
Jag lyssnar på Timo och hans tolkning av Creep. Den passar bra just nu.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Det är så varmt inom mig liksom, i blodet känns det som. Vad ska det betyda? Det finns inget i världen som stoppar mitt hjärtdjur nu. Jag är i ett tillstånd av bedrövelse, men en ljus sådan. Den är utblandad med leenden och mjuka tankar om dina läppar.
Jag kan inte göra det jag absolut vill just nu, men de som kommer på andra plats, men jag avstår nog. Med hänsyn till...alla.
