sattavtryck

Det har jag fått lära mig. Man kan doppa tån utan att försvinna i djupet, men lutar man sig för mycket får man känna på den hårda botten. Det förstod jag ju långt innan men ändå tvingade jag mig själv att titta lite djupare, komma lite närmare. Vad var det som lockade?

Jag klev över gränsen eller föll över den snarare. Jag föll och föll och föll tills jag nästan trodde att det vare en sådan där jobbig dröm när man aldrig når slutet, men det gjorde jag. Knäna stötte i det hårda underlaget och mina handleder rispades mot den sträva ytan. Helt stilla låg jag med min kind tryckt mot fuktig mark. Jag kände mig som ett splittrat glas, som om jag gått sönder och låg utspridd överallt. Jag bestämde mig för att jag skulle diska alla glas jag någonsin kommer diska i mitt liv med ömhet och försiktighet. Nu när jag visste hur ont det gör att bli krossad, konstigt att man måste vara med om någonting själv för att förstå andra.

Det ömmade i hjärnan när jag försökte tänka kanske var den också skadad. Kanske spred sig det onda i blodomloppet och kom åt varje liten vrå av min kropp. Så var det nog och i samma stund kom paniken, för jag förstod ju vart jag hamnat. Där längst in, där det är så mörkt, så kallt och dimmigt. Där bor det monster som luras och som hatar allt som inte tycker som dem. Dem älskar att manipulera folk och skrika åt dem så där jätte högt att man måste springa iväg med händerna för öronen för att inte ramla ikull av ljudet. När man tillslut vågar ta bort händerna är det så tyst att man blir rädd för tystnaden med. Så man rullar sig i glaset som sprack och man hugger i mjuka kuddar för att man själv känner sig så hård och man nynnar tyst för sig själv i tron om att stoppa någonting som man inte vet vad det är. ´

Det var där jag hamnat, längst in hos mig själv.

Studenten 08 var bland det roligaste i mitt liv, det var skratt och höga rop hela dagen och inget kunde förstöra det, alla log, alla var lyckliga och alla släppte greppet om framtiden och njöt av dagen.

tankarna kom tillbaka och nu sitter jag här och är arbetslös och har endast fina minnen kvar att leva på. Jag känner mig ganska otillräcklig och eländig, dagarna går i så sakta dem kan och så vaknar man upp till en dag lika fylld eller icke fylld av någonting. Folk tittar på mig och undrar varför jag klagar och skulle gärna vilja byta plats. Visst det är helt okej att sova till 12 varje dag, kolla på film, träffa folk och käka glass, men man tröttnar efter en kvar ungefär. För de flesta jobbar och kan inte ses och glassen är äcklig och solen lyser för mycket in genom fönstret när jag vill sova eller lyser inte alls när jag inte sover och vill bli brun och vacker.

Så det som är över är att tänka dystra tankebanor om sig själv och livet. Fram och tillbaka och sen om igen, men inget nytt tillkommer bara samma gamla saker hela tiden. Jag väntar med skräck och förväntan på brevet som kommer berätta om det blir något av mig, om jag kommer in på högskolan och får plugga vidare ett halv år innan jag måste gå igenom samma sak igen. Söka om, söka igen och plugga vidare, flytta, ta lån och studenten eller examen en gåmng till. Då typ 23 år och färdig och förhoppningsvid redo för att jobba som socionom.

Det är vad jag vill bli, det är mitt mål och något jag måste lyckas med för att känna att  jag klarar av det jag vill. Sammtidigt är dert så svårt för tänk om det inte finns jobb som det, eller ens platser på högskolan till mig. Tänk om det är jätte tråkigt det som jag länge trott är mitt kall. Det är läskigt och omtumlande, förvirrade allra mest. Mina ådror sväler av allt som susar så fort och okontrollerat i dem. 

Om man bara vågade leta reda på sin verkliga dröm, det som man innert inne vill göra en sådan måste väl alla ha? Jag menar någonting som man önskar man kunde eller kunde bli. Om man tänker bort alla hinder, alla oros moln alla tänkbara saker som kan hindra ens dröm, vad skulle du då bli? Vad skulle ditt liv innehålla, betyda, se ut? Vet man det är det nog lättare att ta ner det på en rimlig och relistik nivå om det nu inte går attt uppnå den. Ens dröm kan ju vara att resa till månen vilket bara en bråkdel av jordens befolkning får och kan. kasnke ska man jobba med det då, med rymden och forska. för att komma så nära sin dröm som möjligt. vem vet, man är kanske nöjd så, nöjd med att forska och veta allt om det. 

Jag tycker min dröm är lite genant. Man känner sig lite övermodig och pisnam som om man var någon, men min dröm skulle vara att bli författare eller poet. jag skulle vara en poet som skrev texter att fundera över, som förmedler något och liksom tränger in i människor medvetande utan att dem vill det eller inte, det ska liksom inte gå att slita sig, att värja sig mot mina ord. Men jag vill inte vara allt för känd. den största delen av befolkningen ska typ säga följande när mitt namn kommer på tal
"- Tove vem?"
En del ska reagera så här mer
"-Tove hmm, det är hon som skriver va. Juste hon ja!"
Medans en liten del kommer utbrista
"Tove ja! det är hon som skriver posi och kröniker, väldigt duktig och speciell! JAg har en hel del som är skrivet av henne"

jag är beredd att skrida till verk, till en början. Men jag är rädd att det inte kommer bli ett slut snarare en arg hög i en bortglömd låda...

Här om dagen på bussen satt det tillsynes en vanlig kille som var runt 25, högst 30 år. Han var byggarbetare och var nog på väg hem, men under resan som var på ungefär 20 minuter hinner han svepa två burkar starköl. En vanlig torsdag kl tre på eftermiddagen och man förstår att något är fel. Man kan inte ha ett sådant behov av alkohol att man måste dricka på bussen utan att ha problem med spriten. Inte kan väl jag en brud vem som helst säga till honom och söka hjälp, inte kan väl jag ta på mig ansvaret att han tar tag i sitt liv? Eller kan jag det? 

 Åskådarrollen är den roll vi oftast tar på oss, för att man är rädd att tränga sig på. När jag ser en klasskamrat tyna bort, när jag ser hur hon blir mindre och mindre, smalare och smalare borde jag inte göra allt i min makt för att få henne på fötter igen? Men inte kan jag tvinga henne till läkaren, inte kan jag väl be läraren prata med hennes föräldrar när hon är 18 år? Eller kan jag det?

 Är det min skyldighet att hålla min kompis vid liv när hon vill fly smärtan? är det relevant att bevaka henne 24 timmar om dygnet för att hon inte ska begå självmord? Borde jag göra mer än att försöka ge henne modet att stanna? För inte kan jag väl göra mer än att få henne att inse vilket misstag det skulle vara? Eller kan jag det?

Man ber dem att ringa, säger att man bryr sig, men det är tio st innan mig som sagt samma sak och säkert tio st efter mig också. Ändå ringer dem inte utan sitter på toan och spyr upp maten eller baddar sina nya sår själva eller tar till drickan istället. Istället för att ringa och be om hjälp. Det steget är svårt, jag vet, ibland känns det fullkomligt omöjligt. Man vill inte tynga folk, inte skaka som ett asplöv framför någon då gömmer man sig hellre. Borde det inte vara vi, deras vänner som ringer då? Som håller om dem utan att dem bett om det? Eller skulle det vara att inkräkta?

För vart börjar och slutar våra skyldigheter som medmänniskor? Slutar dem över huvudtaget någon gång? Man tror svaret är så självklart, att man själv absolut skulle ryka in och hjälpa till. Men vågar man det verkligen när misshandeln är i full gång framför en, vågar man säga ifrån när klasskamraten blir mobbad för sin sexuella läggning eller när man misstänker att det inte står rätt till inne hos grannen?

Skulle det hända en själv skulle man ju inte vilja något hellre än att någon kom till ens undsättning med en kram, en klapp på axeln, ett telefon samtal. Jag önskar själv att jag kunde göra mer, ge mina ord vingar och fylla alla olycksbarn med förstånd nog att ringa mig.