Djupet är vackert med gränsen tunn
Det har jag fått lära mig. Man kan doppa tån utan att försvinna i djupet, men lutar man sig för mycket får man känna på den hårda botten. Det förstod jag ju långt innan men ändå tvingade jag mig själv att titta lite djupare, komma lite närmare. Vad var det som lockade?
Jag klev över gränsen eller föll över den snarare. Jag föll och föll och föll tills jag nästan trodde att det vare en sådan där jobbig dröm när man aldrig når slutet, men det gjorde jag. Knäna stötte i det hårda underlaget och mina handleder rispades mot den sträva ytan. Helt stilla låg jag med min kind tryckt mot fuktig mark. Jag kände mig som ett splittrat glas, som om jag gått sönder och låg utspridd överallt. Jag bestämde mig för att jag skulle diska alla glas jag någonsin kommer diska i mitt liv med ömhet och försiktighet. Nu när jag visste hur ont det gör att bli krossad, konstigt att man måste vara med om någonting själv för att förstå andra.
Det ömmade i hjärnan när jag försökte tänka kanske var den också skadad. Kanske spred sig det onda i blodomloppet och kom åt varje liten vrå av min kropp. Så var det nog och i samma stund kom paniken, för jag förstod ju vart jag hamnat. Där längst in, där det är så mörkt, så kallt och dimmigt. Där bor det monster som luras och som hatar allt som inte tycker som dem. Dem älskar att manipulera folk och skrika åt dem så där jätte högt att man måste springa iväg med händerna för öronen för att inte ramla ikull av ljudet. När man tillslut vågar ta bort händerna är det så tyst att man blir rädd för tystnaden med. Så man rullar sig i glaset som sprack och man hugger i mjuka kuddar för att man själv känner sig så hård och man nynnar tyst för sig själv i tron om att stoppa någonting som man inte vet vad det är. ´
Det var där jag hamnat, längst in hos mig själv.
