Midnattsord
Kom nyss hem från en lugn ute kväll med några handplockade vänner. Det var inspirerade. En försmak på helgen, som ska fyllas med inspiration dock med mig själv som sällskap. För jag tror jag håller på att tröttna på det som kallas studentlivet. Studier upp till hakan blandat med fest. Och det är fan så trist att leva på marginalen hela tiden. Men det kommer säkert något gott ur det med, eller jag tänker det i alla fall.
Jag kan inte låta bli att bry mig så jävla mycket om dig
Relationer är mer än vad man klarar av ibland. Vad kan man kräva och inte? Hur ska man bete sig och hur ska men veta om man överdriver eller inte?
Jag vet bara att det gör ont när det känns som om du glömt mig, när det inte finns tid att höra hur jag mår. Jag hoppas jag lever i dina tankar och hälsar på i ditt hjärta. Jag klarar inte av att tänka att jag ska lägga dig åt sidan, inget skulle smärta mera.
Jag veta att du har mycket. Jag vet att du bryr dig om mig. Jag skulle bara vilja att allt blev som förr igen. Om så bara lite som förr.
Jag älskar dig, M.
Långa dagar, längre nätter
Jag lyssnar på Timo och hans tolkning av Creep. Den passar bra just nu.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Det är så varmt inom mig liksom, i blodet känns det som. Vad ska det betyda? Det finns inget i världen som stoppar mitt hjärtdjur nu. Jag är i ett tillstånd av bedrövelse, men en ljus sådan. Den är utblandad med leenden och mjuka tankar om dina läppar.
Jag kan inte göra det jag absolut vill just nu, men de som kommer på andra plats, men jag avstår nog. Med hänsyn till...alla.
Långa nätter
Långa nätter, där ute finns en värld av långa nätter och jag sitter vid fönstret i mitt rum och blickar ut över stadens alla ljus Där går Klara och tindrar som en stjärna för att vara, med sin Fabian få vara och gå hem till varann och älska lite grann som bara kära kan Och där sitter Sara, söta lilla rara underbara, oskuldsfulla Sara hon spar sig till en man som kan älska som bara kärlek kan Säg, är det långa nätters fara att se det man vill se och var den man vill vara och någon att ty sig till när långa nätter inte blir som man vill Där går någon för att bara vara utan att förklara varför kärleken tar skada när man älskar med varann på ett sätt som bara någon kan Åh långa nätter, där ute finns så många långa nätter och han ligger ner och vilar mot min arm, jag längtar bort ifrån hans kyla och hans famn, till långa nätter, till långa nätter Säg, är det långa nätters fara att se det man vill se och var den man vill vara och någon att ty sig till när långa nätter inte gör som man vill Åh långa nätter Långa nätter Långa nätter Åh så långa nätter Långa nätter Långa nätter Åh så långa nätter Långa nätter
Torsdags tristess
Mina ögon svider och jag lyssnar på Melissa Horn. Jag skulle vilja vara hon.
Bli min för evigt
Mitt hjärtdjur är bångstyrigt, tidigare än vanligt.
Ni vet det där lilla lilla djuret innanför hjärtväggen? Så liten men ack så mycket kraft i sina slag mot de känsligaste delarna i hjärtat. Den ropar efter föda, efter lite uppmärksamhet och jag försöker, ber den stå ut. Men den är rebellisk och slår dövörat till.
När jag väl matar den slukar den glupskt allt jag ger den. Eller egentligen är det inte jag som göder den, den bor bara i mig men tillhör egentligen någon annan, om man kan säga så. Den finns där i alla fall på grund av någon annan. Jag är innerligt glad att jag har den, men ibland gör den hjärnan till grå betong och hjärtat till en svältande slätt. Det är saknaden, längtan som varken jag eller mitt hjärtdjur kan vänja oss vid.
En synonym till kärleken...
Måste man vara två?
Det finns så mycket som är olidligt här i världen som saknaden. Längtan efter vad det nu kan vara. Saknaden efter andra är bedövande jobbig. Men självisk. En egocentrisk känsla av att någon tillhör en. För saknaden betyder väl att man har det redan? Det man saknar menar jag. Man vill ha mer av någonting, känner att man måste fylla på förrådet av kärlek, ömhet, närhet. Från någon, eller från sig själv. För man kan väl sakna sig själv? Sakna den man en gång var, det som en gång var jag.
Längtan är något annat. Det känns mer materialistiskt. Som något du vill tillföra, men inte är nödvändigt för att överleva.
Jag längtar efter en resa till en storstad att försvinna i. En annan plats jag inte känner till som kan väcka stimulans och stilla törsten av nya syner. jag vill inte vinna något, ingen seger trofé att stoltsera med. Jag vill stoltsera med min ambivalens inför det nya och mitt förakt till det invanda. Komma överens med min rotlöshet och övertyga tristessen.
Det längtar jag efter. Men jag saknar det inte, för jag har aldrig vart där, aldrig smakat på en annan stads buller och aktivitet i den bemärkelsen. Jag har aldrig utforskat mitt inre tillsammans med en ny omgivning. Om inte psykakuen och dunkla rum räknas. Det gör det inte. Inte alls.
