sattavtryck

Ni vet det där lilla lilla djuret innanför hjärtväggen? Så liten men ack så mycket kraft i sina slag mot de känsligaste delarna i hjärtat. Den ropar efter föda, efter lite uppmärksamhet och jag försöker, ber den stå ut. Men den är rebellisk och slår dövörat till.

När jag väl matar den slukar den glupskt allt jag ger den. Eller egentligen är det inte jag som göder den, den bor bara i mig men tillhör egentligen någon annan, om man kan säga så. Den finns där i alla fall på grund av någon annan. Jag är innerligt glad att jag har den, men ibland gör den hjärnan till grå betong och hjärtat till   en svältande slätt. Det är saknaden, längtan som varken jag eller mitt hjärtdjur kan vänja oss vid.

En synonym till kärleken...