På nära håll
Nu har jag precis börjat min andra termin på Örebro universitet och på många sett känns det bra. Jag trivs, det är intressant och lärorikt. Jag har flyttat hemifrån och klarar det bra. Jag har klarat tentorna och funnit nya kontakter och utvecklat en rad nya relationer som jag anser bra och som är viktiga för mig. Det är fortfarande mycket nytt att tänka på, att göra. Saker man inte tänkt på, men det fungerar i stort riktigt bra.
När jag tänker tillbaka på mitt liv, på min uppväxt på min tid då jag var bosatt med min familj så är det blandade känslor jag finner. Jag sitter nu som så många gånger förr med tankar och känslor som jag inte vet hur jag ska beskriva dem. Jag sitter som jag alltid gjorde förr och lyssnar på Kent för att trösta mig själv. Jag hittade alla mina papper från den tiden då mitt liv var omrigad av en tung dimma. då jag virrade, tvivlande och rädd sökte efter vad som helst som kunde rädda mig från allt de tunga, från mig själv. Jag fann det på flera håll. Jag hittade en terapi form som passade mig, fick kontakt med människor som peppade mig, de som stod nära kunde då hjälpa mig nu när jag själv ville hj'älpa mig sjäv. Den röst som började som en tunn svag viskning om ett slut, en hållplats där jag kunde stiga av och andas igen blev större, klarare och trovärdig.
Jag har svårt att säga det, att lita på att det är sant utan att känna mig högmodig och egen kär, men jag är nöjd med vart jag har tagit mig själv. Hit där jag vill vara och uträtta saker som gör mig tillfeds. Jag studerar det jag verkligen vill och jag verkligen längtar tills jag är klar och kan utforska yrket och bli en del av det, bli en del av folks tillfrisknande och utveckla nya vägar.
Men jag vet att jag själv har en bit kvar också. Jag är inte fulländad på något sätt och ingen kasnke någonsin blir det heller, men jag vill kunna titta mig i spegeln och önska mig själv lycka på ett enkelt och bra sätt. De där papprena jag hittade från min DBT behandling finns det fortfarande mycket att hämta. Jag blev rastlös, ville skynda på mig själv att må bra. Trodde att det där behöver jag inte längre, men det är inte först nu som jag nog förstår på riktigt vad att må bra är. Jag vet att jag inte är där än.
Ett kapitel i terapin handlade om relationer. vilket jag trodde skulle bli lätt, jag hade inga problem med det. Men jag lärde mig otroligt mycket och fick en insikt jag förr saknat. Det fanns saker som jag inte förstod, saker som sjukdomen förde med sig som jag inte lagt märke till.
Livet är ibland mer än vad jag tror att jag klarar av. Jag önskar mig ibland ett stort svart hål som kunde sluka mig. För det finns så mycket känslor, så många tankar att min värld känns för liten. Tvivlen är det värsta, att det känns som om jag aldrig kan vara säker på någonting.
Man söker och söker efter svar, kämpar och anstränger sig det yttersta och jag hoppas det räcker.
