Dax att byra drog
Förlåt för allt negativt på senaste tiden, man kan nästan tro att jag går på neråt tjack, men så är det inte.
Dagen har faktiskt vart bra. Jag har inte sovit bort dagen och stimulerat mina relationer till vänner. Nu ska jag äta och njuta av stillheten och tystnaden. Den kan faktiskt vara trevlig ibland.
En ilning av oro
Utan att förstå varför drar jag tvångströjan över huvudet.
Fuktar darrande läppar och möter min blick.
Sådär ja, fast igen. Jag drog själv i repen så det sved till i huden.
Nästan så det brändes.
Tröjan är randig och full av små hål. röken sitter i tyget men hålen sitter i mig med.
Jag hittar en gammal filt av ull som jag vill elda upp.
Den är vacker och det är inte jag.
Jag brukar få en vilja, en impuls att förstöra vackra ting.
Det är därför jag bara luktar rök och inte bränd hud.
En skumpande färd mot dårskap borta vid korsningen, dit jag är på väg.
Ullen värmer mina skuldror och blicken skälver till i den fortfarande levande vattenpölen.
Fuktar darrande läppar och möter min blick.
Sådär ja, fast igen. Jag drog själv i repen så det sved till i huden.
Nästan så det brändes.
Tröjan är randig och full av små hål. röken sitter i tyget men hålen sitter i mig med.
Jag hittar en gammal filt av ull som jag vill elda upp.
Den är vacker och det är inte jag.
Jag brukar få en vilja, en impuls att förstöra vackra ting.
Det är därför jag bara luktar rök och inte bränd hud.
En skumpande färd mot dårskap borta vid korsningen, dit jag är på väg.
Ullen värmer mina skuldror och blicken skälver till i den fortfarande levande vattenpölen.
Söndagen den 24 januari
Det är den tredje söndagen på rad den här veckan, känns det som. Dagarna flyter ihop lite och jag har mest sovit. Vilket har behövts efter vad som hänt och inte hänt. Jag är rätt skakad och virrig och fylld med känslor jag trodde jag bearbetat klart. Nej, nu ljuger jag. Jag visste att de fanns, men de stimulerades inte, väcktes inte till liv hur som helst. Fast det sker jobbiga saker och man måste ta i tu med händelser och tankar så tar det en framåt i sin egen värld. En liten till bit är nu behandlad liksom. Så nästa gång dessa känslor åter kommer upp till ytan så kommer de inte vara med samma kraft och samma ångest.
Idag måste jag göra någonting nyttigt och av värde så vad passar inte bättre än att ta sig an studierna. Jag önskar mig själv lycka till...
...
jag vet inte vad som är psykiskt eller fysiskt längre. illamåendet, pirrandet i benen, ansträngd andning, blodet som känns som det ska börja koka i mina ådror. Ångesten.
Jag kan inte göra någonting. Min blomma är död. Jag känner mig hemsk som inte skött den.
Balansgång på en osynlig tråd
Ibland vill man säga saker, men man vet att det inte kommer tas emot bra. Man kommer framstå på ett sätt som den andre inte förstår. Myntet har alltid två sidor och man kan inte glömma den ena. Folk är elaka, folk är idioter och älskar att dra egna slutsatser som saker de inte har en aning om. Det är synd att man måste tänka på sådant innan man handlar, men det måste man.
Det är så fruktansvärt lätt att dras med i det impulsiva. Göra saker utan att tänka, det är skönt, det är lätt, det ger kickar. Man känner någonting och det ger mer smak. Man får inte glömma det viktiga. Det är hemskt, förnedrande och ett missöde att vakna upp och undra, vafan, hände? Vart tog jag vägen, vad har jag gjort med mig själv eller andra.
Förnuftet spelar mig ofta spratt men det här handlar inte bara om mig.
Alla vägar har sitt pris
hemtentamen är nu inlämnad och det känns...skönt? Bra? Jo det gör det väl, men jag känner mig också tom. Inte för att jag saknar att få sitta med tentan i tid och otid, men nu börjar allt om igen. En ny termin, nya krav, mer längtan och melankoli. Fast jag trivs ju i Örebro så jag ska ge fan i att klaga.. Det är bara så mycket lättare att göra det än att vara positiv, undrar varför.
Jag skulle vilja skriva en bok om allt som sker men just nu går det inte för mina byxor sitter så tajt att det inte går att göra någonting. Vilket är bra då har jag en ursäkt till att inte städa i alla fall.
