sattavtryck

Musiken slingrar sina melodier kring min kropp. Vaggar mig stilla och blodet pumpas i takt med rytmen i låtarna. Jag gör mig redo för att höst städa mitt inre. Spara det som ännu inte är trasigt och göra nytt utrymme för det som komma skall. Hösten, vintern, julen, nyår. Det är mycket som ska få plats och det är onekligen svårt att städa sin själ, sina känslor. Det är ingen slit och släng vara den där själen. Ibland känns det som vi spelar mot varandra istället för tillsammans.

Det är värt ett försök, jag lovar att jag ska vara ärlig och lämna missödena som har skett bakom mig och påbörja en ny väg, ett nytt halvår. Efter alla dessa år har jag lärt mig att demonerna inte går att kasta bort bara för att man städar. Det är som dammet, det återkommer, igen och igen. Ett golv måste underhållas så också själen och känslorna.

Det finns bra musik som främjar det inre som får det att ställa sig på sin späts och blotta sig i ljuset. Då når man enda in, kan dra i rötterna och sakta men säkert så ett nytt frö som kan växa sig friskt och starkt. När jag ser ut och möts av de gulnade löven, den kylande vinden och känner min älskades andetag mot min hals där en höstdag som idag känns mina lovord inte helt omöjliga att nå.

Hej och välkommen till mer kärlek, värme, engagemang, salighet, spontanitet och ljus.

Hejdå till oroligheten, hatet, dumstridigheten och tobaken.

Väntrummet är som väntrum är mest. Tyst och har en tung luft. Någon radio hörs på avstånd och bläddrandet i tidningar är det enda som hörs. Jäktande steg från stressade psykriatiker. Jag har kört fast tänker jag för tusende gången. Vi sneglar på varandra, vi som befinner oss på de hårda stolarna i väntrummet. Vilka är det, vad har de för ärende, har de också kört fast? Har det också en känsla av att deras liv stagnerat och försvunnit bort?

Hon ropar upp mig och nu vet alla vad jag heter. Det blir en annan sak när man har ett namn på en person. Då är hon eller han mer än ett ansikte.

Stolen i psykiatrikerns rum är skönare, mer som en fåtölj, men jag sitter som om det vore en smal pinne. Rak i ryggen och försöker göra mig liten med blicken överallt förutom på henne.

-     Så, hur mår du?

-    Jaa, det är okej.

Okej? vad betyder okej egentligen. Det kan betyda vad fan som helst. Det känns bra att säga för det avslöjar ingenting. Det rätta vore att säga att melankolin äter upp mig. Att visst, jag känner mig älskad och trivs med mitt jobb och med mina vänner och nej min mamma och pappa har aldrig orsakat mig problem, snarare tvärtom. Det är jag som är problemet. Det är jag som gör en tanke till tusen, det är jag som virrar in det goda i melankoliska knyten som inte går att trassla ut. Så sitter man där trött i huvudet av alla tankar som också väkt känslorna till liv. Så kan jag stilla konstatera för mig själv, att jag åter igen fastnat. I mina tankar, i melankolin, att den dystra höst vinden drar igenom min kropp.

Ändå är det sällsamt vackert att hösten kommer igen. Det ger mig lov att vältra mig i mörkret och man undrar vad ska man ta sig till enda fram till maj?

Tänk om man skulle få betalt i löv. Om ens lön bestod av ett knippe löv.

-          Idag, Tove, har du vart en klippa här på jobbet såklart ska du få ett riktigt grönt, skönt löv som bonus för ditt hårda slit.

-          Åh tack, nu generar du mig.

Man skulle om det knep då kunna äta sin lön bokstavligt talat. Jag har ett recept på en riktigt god löv soppa. Prefekt när du har lite tid och är på språng.

5 dl lönnlöv (självklart kan du välja lövsort själv kanske efter säsong)

7 dl vatten

1 tsk salt

2 tsk peppar

1 vitlök

½ pressad lime

Låt koka i 15 minuter och smaka av. Vill du festa till det lite, blanda i krossade tomater och majs.

Fast detta är nog som jag ser det den enda fördelen med att få betalt i löv. Det kan bli väldigt orättvist när en del bor nära skogen eller har träd på tomten, de kan ta så mycket löv som helst. Man skulle i och för sig kunna märka bladen på något vis. Som sedlarna är idag, men istället ha kanske Moder Teresa, Skogs Mulle och han från ”Mitt i naturen” eller kanske språkrören från Miljöpartiet på bladen.

Ingen dum ide, jag får lov att tänka över det här med löv.

Ett tal till en av de finaste människorna i min värld. Sandra är hennes namn.

Onsdagsångest och tankarna maler om otillräcklighet och misslycka

En person och hela min värld ser annorlunda ut, ser klarare ut.

Jag ringer dig på vinst eller förlust.

Svarar du inte kommer jag att falla och landa med en hård smäll.

Ligga på panikens botten.

Men du svarar. Din välbekanta röst intill mig,

Vi pratar på om rosa jeans, Danmark, gemensamma minnen och musik.

Jag nämner inte min ångest för den finns inte längre.

Den försvann i samma stund som du yttrade dig.

Det

bästa

som

finns

är

du.