Ett rakbladsvasst svar på en enkel fråga
(Räcker tiden verkligen till? )
För nu är jag sjuk och är hemma från jobbet, de små barnen får klara sig utan mig. Eller är det jag som får klara mig utan dem? Kanske blir det aldrig mer något jobb på en förskola, imorn får jag domen i min hand. En förändring som kommer spegla mitt sinnestillstånd, det kan jag lova. Jag kommer skaka av oro, må illa av nervositet, svettas av ovssheten.
För det är verkligen det här jag vill. Komma vidare och fördjupa mig. Det finns så otroligt mycket intressant att uppleva och erfara att inget liv på denna jord kommer räcka till. Men får man göra det som man är ämnad till, om man tar reda på vad det är och göt allt i sin makt för att kunna ta den drömmen på sina axlar kan man nog dö rätt nöjd. Har man gett allt ska bara folk hålla käften.
Igens verklighet stämmer överens med min, för världen är så stor att det inte går att fatta, går inte att inta i sitt synfält, ens sinnen är för begränsade för det. När man hör de tomma stegen och tunga andetagen och undrar vem som suckar så tycker man synd om den varelse som verkar ha cement i sina ådror. När man sedan kommer på att det är en själv, när man möter sin blick i spegeln önskar man att man hade gått till höger istället för vänster där för 100 år sedan.
En enkel fråga och svaret är så starkt så avgörande. Vasst som ett nytt rakblad. Det ger ett avtryck, ett ärr att minnas och begrunna över.
För nu är jag sjuk och är hemma från jobbet, de små barnen får klara sig utan mig. Eller är det jag som får klara mig utan dem? Kanske blir det aldrig mer något jobb på en förskola, imorn får jag domen i min hand. En förändring som kommer spegla mitt sinnestillstånd, det kan jag lova. Jag kommer skaka av oro, må illa av nervositet, svettas av ovssheten.
För det är verkligen det här jag vill. Komma vidare och fördjupa mig. Det finns så otroligt mycket intressant att uppleva och erfara att inget liv på denna jord kommer räcka till. Men får man göra det som man är ämnad till, om man tar reda på vad det är och göt allt i sin makt för att kunna ta den drömmen på sina axlar kan man nog dö rätt nöjd. Har man gett allt ska bara folk hålla käften.
Igens verklighet stämmer överens med min, för världen är så stor att det inte går att fatta, går inte att inta i sitt synfält, ens sinnen är för begränsade för det. När man hör de tomma stegen och tunga andetagen och undrar vem som suckar så tycker man synd om den varelse som verkar ha cement i sina ådror. När man sedan kommer på att det är en själv, när man möter sin blick i spegeln önskar man att man hade gått till höger istället för vänster där för 100 år sedan.
En enkel fråga och svaret är så starkt så avgörande. Vasst som ett nytt rakblad. Det ger ett avtryck, ett ärr att minnas och begrunna över.
Kommentarer
Postat av: Angelica
Jag tycker om dig, Tove.
Trackback
