sattavtryck

Kaffet är uppdruket och skolarbetet gjort för ikväll i alla fall. Det finns faktiskt en hög med böcker som jag knappt öppnat som ska läsas, utforskas och reflekteras. Det känns skumt att jag snart har gått en termin på Örebro universitet. Den 6 juni tar terminen slut och sommarlovet tar vid. När jag tänker på det så känns det så här i efterhand så konstigt att jag är här. För jag trodde verkligen inte det. Jag vet inte vad jag trodde heller, men att jag skulle bosätta mig så långt bort från alla som jag vill vara nära som jag vill träffa och vara med så mycket det går. Jag ångrar mig inte, jag trivs bra, men ja...ja...jag vet inte det kanske inte finns något men här... Det behöver väl inte finnas ett MEN som ska på något sett säga att allt inte är perfekt, att det finns något som är defekt och lite fel och obrukbart. något som inte är som förr. Det gör det! Mycket är inte som förr. Jag är lite rädd för det nya, men samtidigt föraktfull mot den invanda. För ofta känns det så monotont och tristess bildande.

jag vet inte hur många gånger jag öppnat min blogg för att skriva något, men jag får inte ner en endaste mening värd att publicera. Jag har tappat min kreativitet, glömt den någonstanns. Det tär på mig, det får mig att svämma över av det jag annars kunnat skriva ner. Jag vet inte vart det är jag vill komma, men längre än hit bara. Jag vill nå det onårbara, få rättsida på det mörka och ovisa. Det grämmer mig, det får mig att dunsta som ett ångmoln.

Det finns mycket man vart med om, i livet som person som vad som helst. Ändå känns det som om jag står still, mentalt. Jag vill inte vara nochalant eller less på det som finns på allt som berör mig. Som om att jag bara tröttnar på alltalltallt efter en tid. Det verkar som om allt satngerar efter en viss tid. Hur ska man få liv i det igen? Hur ska man väcka det som vill vara kvar i det tysta, det gömda, det som ligger för långt bort? Hur ska man göra om det råkar vara en bit av sig själv?

Jag saknar en vän, eller inte vän, bara en medmänniska som hade allt man kan önska sig. Ett sätt att agera och förverkliga det glömda. Det som man inte vågats hoppas på, det som inte ens visste man ville eller kunde. Hon började som en, ur min synvinkel, tjusig dam med ett 9-5 jobb och sedan hem till fina Östermalm. Varför skulle hon kunna hjälpa mig när jag var för okontrollerbar för andra, när jag var en börda en ostyrig vind. Men som kom att bli den person jag uppskattade mest under den tiden vi sågs. Som kom att bli den person som väkte mina drömmar, mina visioner, som fick mig att sätta min deppighet i ett samanhang. Som fick mig att inse att det inte alla gånger är så jävla lätt för alla andra som man kan tyckas tro, att man inte sitter själv i den där karusellen som snurrar så fort så fort. Tittar man sig bara runt om ser man andra vilsna ögon som man kan bekanat sig med om man vill. Hon fick mig att öppna mig med sitt icke dömande sätt. Det var just den där icke dömande eller förmanande attityden som gjorde henne så extra bra. det blandat med en riktigt värme, en riktigt människa som förstod och agerade på det jag sa och kände. Som kunde berätta att jag faktiskt gjorde henne besviken eller arg, på ett sätt som fick mig att ta det till mig. Inte som så många gånger annars försvinna in i den snurrande karusellen och hata mig själv mer än något annat. Hon hade konsten att säga saker på rätt sätt, att nå fram, att vara den person som jag verkligen var i behov av. Jag hoppas jag blir som henne en dag. Att det är jag som kan ta emot en stackars övegiven, ångestfylld och utmmattad människa och ge all min hjälp och kompitens till denne.

Nu är längtan efter dig mer än vad jag orkar med.