sattavtryck

Hur människan ibland tappar bort sig själv och fokuserar, på vad jag kan tycka, fel saker.

(insprerad av skrivpuff på temat: att förgås).

När vi ser hur världen är beskaffad. Hur fattigdomen sprider sig. Ensamheten och misären är precis intill oss.

 

Det är sorligt men…

 

det går inte att göra någonting åt.

 

Det dåliga samvetet håller i sig en kort sekund. Vi tillåter oss glömma bort, titta åt ett annat håll. Vill inte ta i det förfärliga, det onda, det förstörda för det går inte att göra någonting åt.

 

Men vi vrider oss i förtvivlan över vädret, tiden och döden. Fenomen högt ovanför våra huvuden. Onåbara för vår vilja. Nonchalanta element som vajar på avstånd från din önskan.

 

Ändå…

 

Har vi en naiv tro att vi kan påverka. Vi kastar bittra blickar mot regnet och sätter hela vår dag till himlen och vad den har att erbjuda.

 

Tiden som vi ständigt försöker vinna över. Stressar dag efter dag för att få fredagskvällen ledig. Då vi säckar ihop framför kommersiell hittepå. Så väljer vi att förvalta vår lediga tid vi stressat oss till.

 

Döden vi försöker lura.

 

Genom operationer, transplantationer och omlagda livsvanor för att förlänga livet. Ett bra sätt, ett adekvat sätt att få stanna hos sina nära. Men när vi istället vänder oss till skönhetsindustrin. Bävar för ålderdomen och försöker släta ut rynkor och med de tecken på erfarenhet och kunskap. Vi är beredda att offra allt för ett uns ungdomlighet i våra ansikten.

 

Världen är skev.

Men det går att göra någonting åt.

Om du vill.

Om du vänder tillbaka ditt huvud, tillåter smärtan gripa tag och andas den besvikelse du känner över ditt eget agerande. Din egen bottenlösa tro om att vinna tid handlar om att stressa undan vardagen. Om att döden är något inbilskt och att ungdomen varar för evigt.

 

Det går att göra någonting åt. Allt du ser är någon gång gjort. Både med lidelse och glädje.

 

Hat är inte det onda. Det som skär i andras människors hjärtan när du ser dem. Det är likgiltigheten. Känslan som är för tom för att ens betraktas som en känsla. Ett tillstånd av total avsaknad.

 

Se inte världen så, den är skapad för dig.

 

Denna fattigdom, ensamhet och misär går att göra någonting åt. Tänk på den, känn den. Det är smärtsamt. Men det är på riktigt.

 

Tiden, vädret, döden, livet, ödet spelar sitt egna spel

Skrivpuff:att veta


Vi människor vi vet
vet men gör någont annat.

Röka. vi vet att det är skadligt
människor röker

Sanningen. vi vet att den kommer ikapp oss
männikor ljuger

Döden. vi vet att vi kommer dö.
människor låtsas inte om det

Sårar. vi vet vad som frambringar sorg
människor sårar

Ideal. vi vet att de är ouppnårliga
människor sträcker sig efter perfektion

Varför är lusten, begäret, girigheten om viljan att veta kring det banala
också det ororväkande stora, så fyllt, kantat av, redan befläckat och utmejslat
av dårens jakt efter fel kunskap.

Leter vi på fel ställen
söker det som vi redan vet
för att vi vill vara säkra på att finna svaret.
för att ändå göra tvärtom

Skrivpuff; tristess

 

Smygande

Rastlöshet

 

Utan anledning

Utan funktion

 

Som en dimma

Sveper in mig i skuggorna

 

Handfallen

Står jag med bristande tro

 

Huden kliar

Vart ska jag ta vägen,

Åt vilket håll ska min blick vila

 

outtröttliga

paradoxala tillståndet

 

Finns inget att göra

Vill göra allt

Finns inget att veta

Vill veta allt

 

Sjunker in i

andas

lever

på rutin

 

 

Skrivpuff; tristess

 

Smygande

Rastlöshet

 

Utan anledning

Utan funktion

 

Som en dimma

Sveper in mig i skuggorna

 

Handfallen

Står jag med bristande tro

 

Huden kliar

Vart ska jag ta vägen,

Åt vilket håll ska min blick vila

 

outtröttliga

paradoxala tillståndet

 

Finns inget att göra

Vill göra allt

Finns inget att veta

Vill veta allt

 

Sjunker in i

andas

lever

på rutin

 

 

 

Någonting ropar på henne

någonting som inte är någonting

 

Hon måste ut

Andas

Luft

Stilla sin oro

 

Någonting bråkar med henne.

Hon borde höststäda sitt inre

 

Skala av

Möblera om

Prioritera annorlunda

 

Staden blinkar mot henne

Strålkastarljuset från bilarna hon möter

Utsikten över världen har hon inom sig

Att höja blicken och se den på riktigt

Kräver mer mod

 

Missbedömd

Överflödig

Ambivalens

 

Hon, jag

Vad är det som är

defekt.

Dysfunktionellt

Trasigt

 

Staden ljuger med sin glänsande fasad

Den är bara vacker för att vi vill det

Den är bara ultimat när vi blundar

 

Det är inte hennes fel.

Skrivpuff: En fallgrop


Allt gick så fort. Och vad finns kvar.
Ingen sömn och inga svar.

Svärta och bristande tro
utslussad från trygghetens famn

Utan svar dansar vi en obegriplig dans med
ovissheten. Letar efter det värmande och självklara.

Som om någon viskar in till oss, viskar något om ömhet och förståelse.
Om att den går att finna om vi springer lite fortare, konkurerar lite mer,
valsar runt dem med utstående skärpa för det finstilta.

Med jord under naglarna och aska i venerna, bortdunstad kärlek
ovanför vårt huvud, tafat försöker vi fånga in den igen. 

Vi snubblar alla på våra egna ben, sörjer när vi halkat efter ner i fallgropen ännu en gång.

Glöm inte att du kan mer, kan mer än de som kallar sig eliten.
Dansa din egen komponerande dans där fallgropar ingår.

Kan det vara höstens vemod som har hittat in i mina ådror eller är det tanken på att världen är lika orolig nu som för ett år sedan. Jag försöker fånga mina känslor, betrakta dem på nära håll för att förstå. Men jag förstår inte. Jag förstår inte vad de försöker säga mig.

Jag har tänkt och tänkt hur jag ska göra för att hitta lite ro, lite tröst och lätta på vemodet. Jag antar jag jag borde prata med någon, förklara, men jag vet inte vilka ord jag ska välja.

Det finns inget att göra
Ingen att ringa
ingen att säga

Inspirerad av skrivpff på temat gemenskap.

Smärsta. Vrede.

Du vet när när man inte når fram dit man vill. Till en människa eller en situation som inte går att bemästra. Det växer upp som en stor betong mur framför dina ögon. Du slår och svär, blir helt slut. Ingenting hjälper fast du kokar av ilska, frustration och besvikelse. Det är då du ska ta ett kliv tillbaka och känna empati. Inte förlåta eller tycka synd om. Utan bara ren och skär empati. Skitsamma att någon sårat dig, gjort dig arg om personen inte förstår kommer det bara fortsätta gnaga sönder dig inifrån. Känn empatin, känn förståelse. Tänk att empatin tar dig framåt och den som sårat kommer stå kvar. Du kan inte hjälpa det, men om du känner empati inför beteendet kan du gå vidare.

Jag är jag och låt mig vara ifred.

Jag gick sakta upp för backen. Ville inte riktigt komma fram, komma hem. Jag visste att väggarna och möblerna skulle stirra ut mig, skrika sitt tysta skrik i mina öron. Då var den friska luften ute bättre som i alla fall gick att andas.

Ni får mig att vilja bli någonting stort, någonting mer än en vilsen människa bland livets farhågor. Jag vill göra hjältedåd och känner att det är precis vad jag gör när ni ler och himlar med ögonen åt mig. För jag vet, jag vet att ni hyser kärlek till mig, syskonkärlek. Varm som om självaste solen bodde i mitt blod, vacker likt vårens fagra blom, utsökt som den bästa bok. Vi delar samma blod i våra ådror, delar samma uppväxt och tröstar oss med lika, ibland fruksamma ord.

Det räcker med en blick så vet man. En harkling, en liten gnutta grus som sparkas in under huden. Fördmjukelsen. Det gör ont. Ändå sparkar vi in grus hos andra fast vi vet hur det känns. Fast vi hatar gruset och vet att det är svårt att pilla ut. Det har en förmåga att kila sig fast och vägra lämna oss.  Änså kilar vi fast det åt andra. Ibland omdevetet, men ibland med tanken att kommentaren ska göra illa.

Att fly med tanken eller kroppsligt. Jag kan inte räkna hur många gånger jag önskat att jag var någon annanstans eller helst ingenstans alls. Att man kunde flyta runt på ett oändligt hav. Ligga där och guppa och få saltstänk i ansiktet. För att slippa känna, slippa vara så otroligt jävla medveten om om sig själv och omvärlden. Inte behöva ta hänsyn till allt som ska göras, allt som ska fixas och donas och kravet att vara perfekt.

Fan jag kan inte. Jag kan inte fast jag vill, fast fingrarna kliar på mig, fast det värker i mina ådror och nerver.

Lyssnar på Thomas Di leva och önskar ibland att man kunde vara lika säker som han verkar vara. Så fullkomligt ärlig och vaksam mot allt. Jag har en stark tro på hur jag vill att samhället ska se ut. Jag gör en del för att rättvisan och socialismen ska vinna, men man skulle kunna göra så mycket mer. Bli vegetarian till exempel, eller utesluta en hel del handel. Jag tror kanske inte så mycket på konsumentmakt, om man ser det så att om att jag bojkottar Mcdonalds så gör det verken till eller från. Men det är ändå en ståndpunkt. Samma sak att bojkotta Israel eller att inte äta kött. Det är väl minst lika viktigt att kunna stå för sina principer fullt ut. Inte bara i tanken utan i handling.

Musiken slingrar sina melodier kring min kropp. Vaggar mig stilla och blodet pumpas i takt med rytmen i låtarna. Jag gör mig redo för att höst städa mitt inre. Spara det som ännu inte är trasigt och göra nytt utrymme för det som komma skall. Hösten, vintern, julen, nyår. Det är mycket som ska få plats och det är onekligen svårt att städa sin själ, sina känslor. Det är ingen slit och släng vara den där själen. Ibland känns det som vi spelar mot varandra istället för tillsammans.

 

Det är värt ett försök, jag lovar att jag ska vara ärlig och lämna missödena som har skett bakom mig och påbörja en ny väg, ett nytt halvår. Efter alla dessa år har jag lärt mig att demonerna inte går att kasta bort bara för att man städar. Det är som dammet, det återkommer, igen och igen. Ett golv måste underhållas så också själen och känslorna.

 

Det finns bra musik som främjar det inre som får det att ställa sig på sin späts och blotta sig i ljuset. Då når man enda in, kan dra i rötterna och sakta men säkert så ett nytt frö som kan växa sig friskt och starkt. När jag ser ut och möts av de gulnade löven, den kylande vinden och känner min älskades andetag mot min hals där en höstdag som idag känns mina lovord inte helt omöjliga att nå.

 

Hej och välkommen till mer kärlek, värme, engagemang, salighet, spontanitet och ljus.

 

Hejdå till oroligheten, hatet, dumstridigheten och tobaken.