En stjärndamm min vän
Det är söndag vilket kräver sitt oblgatoriska klago blogginlägg. Jag vet inte vad det är med mig och söndagar, men vi kommer inte överens helt enkelt. Jag kan inte finna ro, inte vara i den rätta sinnesstämmningen. Den som innehåller någonslags glädje, vilja, trygghet och soljus.
När jag blir så här melankolisk så kommer verkligheten ikapp mig eller jag ser den lite skarpare lite brutalare och råare. Så som den är. När man tittar sig omkring och ser alla missförstånd alla hårda slag och falska svar gör det ont, det är smärtsamt att leva i den värld där hat är starkare än kärlek. Eller är det bara bittert att säga så? Men hur är det såfall? Jag menar när saker och ting ser ut som det gör med krig, misär och olycka. Jag har svårt att se förbi det, allt tappar liksom sin mening och kylan tränger sig på.
söndagar luktar ensamhet och smakar kallnat kaffe.
