sattavtryck

Det finns så mycket smaklöst här i världen, saker som man inte riktigt förstår varför dem existerar. Men allt måste iofs ha sin motsats för att finnas så därför finns väl smärta för att glädje ska kunna finnas. Men varför är dosen smärta så stor? varför vill den äta upp mig och förinta mig?
När jag gick hem idag från stationen och hamnade i tankebanor om hur mitt liv sett ut dem senaste åren vet jag inte vad jag ska tycka. En del saker minns jag kristallklart medans en stor period är suddig och ihop växt. Jag vet inte riktigt vad som hände när. Jag har ärrat mig för livet och jag har lekt med döden, jag har suttit i djävulens knä och skrattat åt lyckan för jag visste inte hur jag skulle hantera den och jag har vandrat runt från rum till rum för att hjärnskrynklas tillrätta. Ordet kämpa har stått skrivet i min hand för att jag inte ska lägga mig ner och dö för att jag ska komma ihåg att jag måste orka lite till. Det irriterar mig så mycket att jag inte kan få rättsida på saker och ting att jag vill hälla ut alla jävla piller i toaletten och kasta sten på fönser, elda upp söta små gosedjur och springa till andra sidan för att få ur mig någonting. Det är så tröttsamt att hela tiden vara på gränsen vippa runt på ytan, aldrig riktigt komma loss. Jag är fastknyten med rep som jag själv hjälpte till att dra åt men nu är jag fjättrad vid hamnen av misslycka.
Allt tappar sin mening, orden här betyder egentligen ingenting mer än för mig ändå envisas jag med hopp om någonting.

Ni vet när man känner sig sådär outhärdligt less på hela alltet, på världen för att den är si eller så? Vad ska man egentligen göra då för att inte göra något man inte borde?