sattavtryck

Inom mig finns det tusentals ord, toner, tankar och bilder som jag inte får ut. Som stannar där inne och gör mig galen. När man går till synes obehindrat och med ett mål i sikte kämpar man i själva verket för att komma någon vart någonstans där man inte är fjättrad vid verkligheten och dess ramar. Men inget syns man kan gå mitt på ett torg och explodera utan att fönstrerna i husen skallrar, inget högt ljud som skrämmer människor och hundar på väg bort eller hem, inte minsta vidpust som avslöjar att jag tappade kontrollen och lät all jävla ensamhet och obrukbara ord komma över mig.

Det känns som om jag lika gärna kunnat ligga på marken med ansiktet tryckt mot gatan och blodet rinnandes längs kroppen ingen skulle märka mig förutom att jag låg i vägen och sparka på mig som en sten. Min känsla är det samma även om jag inte ligger där mitt på torget. Det är som om att ha blivit misshandlat, våldtagen, rånad och hånad på en och samma gång. Misshandlad av alla de som inte orkar höra när jag väl börjar prata, som tycker att jag inte borde tynga mig själv med tankar som ändå inte gör nytta som ändå bara är en onödig tidsfördriv. Det gör så ont när dem vänder mig ryggen eller suckar. Dem orden och rörelserna misshandlar mig och lämnar osynliga rodnader på min kropp. Våldtagen av allt som massmedia rullar upp på löpande band vart jag än väljer att vila min blick. Våldtar mig när jag blundar och tankarna stirrar ut mig. Rånad på sorglösheten och lättjan som tycks vara bra att ha i en värld där man inte ska bry sig om vad som sker runt hörnet.  Hånad av mig själv, vem tror jag att jag är som tror på en bättre värld, som tror på en rättvisare framtid. Jag hånas av dem rika, dem med makt för att dem vet vad mitt angagemang inte gör så stor skillnad i längden, dem behöver inte oroas av att någon sitter på en massa tankar och funderingar som skiljer sig helt från deras. Med pengar kan man håna hur mycket som helst det vänder sällan i deras egen riktning och slår tillbaka.

Tillslut står man ensam med sin expoltion som gick förbi obemärkt och självkänslan försvann i det osynliga stoftet som steg mot himlen. Har man blivit misshandlad och hånad, våldtagen och rånad finns inte mycket kvar än en grå smuts filt att virra in sig i och efter ett tag tycker man att man klär i den.

Jag havererar, bryts ned och exploderar, många gör det, ingen märker det. Men vissa vet hur det känns...