Från ett undrande hjärta
Jag tror inte världen kan snurra fortare nu inte fortare än att jag biter sönder min tunga av nervositet och inte vågar gå upp ur min säng. För jag hänger i ett ingemansland och vet varken ut eller in. Inget är bestämt och jag kan inget annat än hoppas, jag vet knappt vad jag hoppas på längre. Inget blev som jag från början trodde det skulle bli. Det blir inget skrivande på heltid utan kanske blir jag passhandläggare istället, vem vet... Inte jag iaf och det får mig att fälla en och annan tår och känna mig villrådig och hjälplös.
Men livet är sådant oberäkenerligt och svår fångat. Jämt tror man att man har det värst, men i alla hus sitter små förvirrade hjärnor som tänker med sitt hjärta och bråkar med sina föräldrar om sin framtid. MAmmor och pappor som tror man är oförmögen att välkja själv eller väljer något som inte lerder någonstanns. som om det skulle spela roll när man är 19 år och har massor av år på sig att välja rätt. Jag blir bara så full av oroliga tankar att jag skulloe kunna bygag ett slott av dem, inget kan få mig att bli lugn för mer än ett timme eller två
Det kan vara töntigt och dumt av mig att lägga så stor vikt på det här, men jag kan inte låta bli, speciellt när alla runt om mig verkar komam in och är nöjda med det. Jag vill också veta, jag vill också längta till hösten och vara spänd och nyfiken.
En hjärna fylld av oro som kräm som segar upp allt.
