sattavtryck

Vädret är vakert det vill säga man kan gå i lite gläder och behöver inte släpa med sig en extra tröja ut i fall att, Kent är det enda jag hör, Jocke Bergs röst låter hörgre än mina egena andetag och mina fingrar på tangetbordet, jag har städat mitt rum(!), fått ett jobb och när det tar slut i spetember har jag ett annat som tar över och jag kommer med stor sanolikhet in på Högskolan i höst och kan ägna mig åt skrivandet på heltid. Så varför infinner sig ingen lycka, varför ser jag inte glitter och söta små kaniner överallt? Det kanske är något fel på mig...

Jag vågar inte lita på att det kommer gå bra, fast att jag vet att det kommer det. Jag vågar knappt när jag har resultatet i min hand jag tivlar hårt ändå. Det är lättare så, att tro att allt kommer bli fel och dåligt så blir man inte besviken, men i ärlighetens namn blir jag det ändå. Alltid. Jag vill inte klaga, ni vet vara någon jävla bitter människa som aldrig är nöjd och klagar över sig själv, men ibland tar självhatet över och jag måste prata om det. Jag vet inte riktigt varför, för det spelar ingen roll att folk säger motsatsen eller försöker få mig att inse att jag tänker fel. Just då när jag är ledsen på mig själv går det inte.
När jag ser andra, läser dikter av andra vars självkänsla är så uppslukad av smärtan vet jag inte vart jag ska ta vägen. Att se någon annan lida, att se sig själv i en människa vars själ ömmar och svider går inte att beskriva med enkla ord. Jag vet en tjej, en flicka som jag egentligen inte känner mer än genom hennes dikter som kunde vart jag för fyra år sedan, då jag var 15 och påväg dit jag nu är påväg ut.  Då känner jag något, men annars en sådan tomhet. Om ni visste vad ett "okej" kan innehålla. Men för det mesta ingenting, ett tomt ord.