sattavtryck

den 28 juni 2008 vädret var behagligt och ljmuna vindar lekte ovanför mitt huvud och minst 15.000 andras. När klockan slog 21.10 ser vi silueterna av kent bakom den stora ridån och sekunderna efteråt hörs melodin av "Stenbrott" ut över hela zinkendam. Det är otroligt bra och otroligt glädjande att se Kent stå där i sin glans och göra det dem är abolut bäst i  världen på. Just då existerar ingen smärta, ingen olust eller tvivel bara lycka i sin resnaste form. Vi hoppar och skricker allt vad våra ben och lungor klarar av, för ingen vill stå still alla vill visa hur dem lyssnat sönder sina kent skivor om nätterna. All väntan, all värme och allt regn som föll under dan, allt man gnält över bajamajorna och det hårda underlaget finns inte mer. Precis innan kent kommer ut hörs åtaliga rop om att dem är sena, alla väntar alla vill inget hellre än att få ryckas med av deras röster. All arrogans och dryghet är förlåten på en sekund. Dem hade kunnat vara en timme sena vi hade ändå förlåtit.

Två timmar senare regnar konfeti som smakar lakris över publiken och alla skriker tillsammans med Jocke berg att " vi ska alla en gång dö". Man vill inte gå, man vill stå kvar i en evighet och sugas upp av musiken och inte behöva åter vända till verkligehten igen. Benen är ostadiga och ryggen svettig, men det gör inget när vi tågar mott T-banan mäta av lycka och fulla av iver att diskutera konserten.