Det går inte att rättfärdiga...
Det här med världen och dess rätta ansikte.
Det blir en hel del diskussioner i min utbildning, dels med sig själv i sina upssatser, men allra mest med andra i grupparbeten och seminarium och en del blir rätt vilda. Alla har en åsikt och jag har fått känslan av att folk säger faktiskt som de tycker, ingen jämkar sig bara för att det är lättare. Det är så skönt och kul att folk inte är som jag är van vid. Att man bara är tyst eller nickar utråkat när jag försöker diskutera något eller ifrågasätter en sak.
Vi pratade idag efter seminariumet om världen, om välfärden, om privatiseringar och om säkerheten. Om hur läskigt långt makten gått och fått fäste i allt som sker. Att man känner sig så maktlös bland allt som sker som man bara vill sätta stopp för. Tänk att få fråga en makttörstande hur han eller hon tänker, hur dennes etik och människosyn ser ut. Förändras den på grund av tillgångar så som pengar, makt och andra privilegier. Blir man mer egoistisk, ser man sig själv som bättre? Vill man bara sitt eget bästa och föraktar man de mindre, "de svaga", de med sämre förutsättningar?
Eller tänker man att det kunde vart jag, jag kunde ha stått i deras skor och viljat göra motstånd mot herarkin, mot det skeva tillgångarna och de brutalt orättvisa metaliteten som råder.
Äger man olika känslor beroende på vad man har för liv? Kan jag någonsin föstår hur t ex Busch tänkte, kan jag någonsin förstår hur man kan tycka det är okej att döda i krig. Måste man inte ha en människosyn som betyer att man inte tycker att alla har samma värde? För jag menar för att nå framgång och sitt mål ska inte några behöva dö på vägen. Några måste klättra ner från sina höga stolar och ge ifrån sig makt, men det är inget som kommer göra att det dör. Varför ska det behövas så många som lever på så små marginaler när vissa lever i onödigt överflöd? Varför kan man vinna 44 miljoner, vad ska man med det till? Varför ser fördelningen så ologisk ut? Varför ska vissa människor tjäna på att andara har det dåligt och inte tillräckligt med pengar. Bara för man har, mindre pengar(= mindre makt) varför ska man ha mindre att säga till om, varför ska man jämka sig, varför ska man hålla käften och vara nöjd med det lilla. Den lilla löneökningen när jobbet man utför är så viktigt och man utför något för samhället. Varför finns det motståndare till fackliga organisationer, till a-kassan? Saker som tryggar människor liv. Varför ska man inte hjälpas åt och arbeta tillsammans för en värld som man kan stå för, vara stolt över. Ta Svergie som exempel som anses vara det mest jämlika landet i världen, visst klart det är bra. Men vad betyder det i praktiken egentliegn? Att vi lyckats, att vi kan lugna ner oss och känna oss nöjda? För å andra sidan skickar vi tillbaka barn som kommer från länder där det är krig i, vi står neutrala i konflikter som inskränker på barnkonventionen, på mänskliga rättigheter.
Tittar man inte så noga så är världen vacker...
Det blir en hel del diskussioner i min utbildning, dels med sig själv i sina upssatser, men allra mest med andra i grupparbeten och seminarium och en del blir rätt vilda. Alla har en åsikt och jag har fått känslan av att folk säger faktiskt som de tycker, ingen jämkar sig bara för att det är lättare. Det är så skönt och kul att folk inte är som jag är van vid. Att man bara är tyst eller nickar utråkat när jag försöker diskutera något eller ifrågasätter en sak.
Vi pratade idag efter seminariumet om världen, om välfärden, om privatiseringar och om säkerheten. Om hur läskigt långt makten gått och fått fäste i allt som sker. Att man känner sig så maktlös bland allt som sker som man bara vill sätta stopp för. Tänk att få fråga en makttörstande hur han eller hon tänker, hur dennes etik och människosyn ser ut. Förändras den på grund av tillgångar så som pengar, makt och andra privilegier. Blir man mer egoistisk, ser man sig själv som bättre? Vill man bara sitt eget bästa och föraktar man de mindre, "de svaga", de med sämre förutsättningar?
Eller tänker man att det kunde vart jag, jag kunde ha stått i deras skor och viljat göra motstånd mot herarkin, mot det skeva tillgångarna och de brutalt orättvisa metaliteten som råder.
Äger man olika känslor beroende på vad man har för liv? Kan jag någonsin föstår hur t ex Busch tänkte, kan jag någonsin förstår hur man kan tycka det är okej att döda i krig. Måste man inte ha en människosyn som betyer att man inte tycker att alla har samma värde? För jag menar för att nå framgång och sitt mål ska inte några behöva dö på vägen. Några måste klättra ner från sina höga stolar och ge ifrån sig makt, men det är inget som kommer göra att det dör. Varför ska det behövas så många som lever på så små marginaler när vissa lever i onödigt överflöd? Varför kan man vinna 44 miljoner, vad ska man med det till? Varför ser fördelningen så ologisk ut? Varför ska vissa människor tjäna på att andara har det dåligt och inte tillräckligt med pengar. Bara för man har, mindre pengar(= mindre makt) varför ska man ha mindre att säga till om, varför ska man jämka sig, varför ska man hålla käften och vara nöjd med det lilla. Den lilla löneökningen när jobbet man utför är så viktigt och man utför något för samhället. Varför finns det motståndare till fackliga organisationer, till a-kassan? Saker som tryggar människor liv. Varför ska man inte hjälpas åt och arbeta tillsammans för en värld som man kan stå för, vara stolt över. Ta Svergie som exempel som anses vara det mest jämlika landet i världen, visst klart det är bra. Men vad betyder det i praktiken egentliegn? Att vi lyckats, att vi kan lugna ner oss och känna oss nöjda? För å andra sidan skickar vi tillbaka barn som kommer från länder där det är krig i, vi står neutrala i konflikter som inskränker på barnkonventionen, på mänskliga rättigheter.
Tittar man inte så noga så är världen vacker...
Kommentarer
Trackback
