Måste man vara två?
Det finns så mycket som är olidligt här i världen som saknaden. Längtan efter vad det nu kan vara. Saknaden efter andra är bedövande jobbig. Men självisk. En egocentrisk känsla av att någon tillhör en. För saknaden betyder väl att man har det redan? Det man saknar menar jag. Man vill ha mer av någonting, känner att man måste fylla på förrådet av kärlek, ömhet, närhet. Från någon, eller från sig själv. För man kan väl sakna sig själv? Sakna den man en gång var, det som en gång var jag.
Längtan är något annat. Det känns mer materialistiskt. Som något du vill tillföra, men inte är nödvändigt för att överleva.
Jag längtar efter en resa till en storstad att försvinna i. En annan plats jag inte känner till som kan väcka stimulans och stilla törsten av nya syner. jag vill inte vinna något, ingen seger trofé att stoltsera med. Jag vill stoltsera med min ambivalens inför det nya och mitt förakt till det invanda. Komma överens med min rotlöshet och övertyga tristessen.
Det längtar jag efter. Men jag saknar det inte, för jag har aldrig vart där, aldrig smakat på en annan stads buller och aktivitet i den bemärkelsen. Jag har aldrig utforskat mitt inre tillsammans med en ny omgivning. Om inte psykakuen och dunkla rum räknas. Det gör det inte. Inte alls.
Kommentarer
Trackback
