sattavtryck

Jag fuktar mina läppar och för oförsiktigt bort mitt hår från ansiktet. Allt kilar idag, allt sticker i mina ögon. Jag funderar när jag stretar upp för backen. Funderar på hur det hela gick till och känner i fickan och min hand möter pappret som är blött av tårar. Det gjorde så ont, så fruktansvärt förbannat ont att jag har klamrat mig fast vid tanken att det är bäst att glöma. Jag har inte kunnat förmå mig att varken se dig eller möta min egen blick i spegeln.

Men idag var jag där, för första gången på 1 år. Tårarna rann, hjärtat sved och blodet rusade i mina ådror. Men jag stod upp och jag stod upp för mig själv den där gången för 1 år sedan också. Jag behöll min självbevarlsedrift den där gången när du fälde mig och munnen fylldes med jord och blod. Jag vet vart skulden ska läggas och jag vet att du inte är värd mina tårar. Trots det, är smärtan och oron outhärdlig. Tills idag. Du överföll mig, min kropp, men själen den behöll jag. Den kommer du aldrig åt.