Långa nätter
Långa nätter, där ute finns en värld av långa nätter och jag sitter vid fönstret i mitt rum och blickar ut över stadens alla ljus Där går Klara och tindrar som en stjärna för att vara, med sin Fabian få vara och gå hem till varann och älska lite grann som bara kära kan Och där sitter Sara, söta lilla rara underbara, oskuldsfulla Sara hon spar sig till en man som kan älska som bara kärlek kan Säg, är det långa nätters fara att se det man vill se och var den man vill vara och någon att ty sig till när långa nätter inte blir som man vill Där går någon för att bara vara utan att förklara varför kärleken tar skada när man älskar med varann på ett sätt som bara någon kan Åh långa nätter, där ute finns så många långa nätter och han ligger ner och vilar mot min arm, jag längtar bort ifrån hans kyla och hans famn, till långa nätter, till långa nätter Säg, är det långa nätters fara att se det man vill se och var den man vill vara och någon att ty sig till när långa nätter inte gör som man vill Åh långa nätter Långa nätter Långa nätter Åh så långa nätter Långa nätter Långa nätter Åh så långa nätter Långa nätter
Torsdags tristess
Mina ögon svider och jag lyssnar på Melissa Horn. Jag skulle vilja vara hon.
Bli min för evigt
Mitt hjärtdjur är bångstyrigt, tidigare än vanligt.
Ni vet det där lilla lilla djuret innanför hjärtväggen? Så liten men ack så mycket kraft i sina slag mot de känsligaste delarna i hjärtat. Den ropar efter föda, efter lite uppmärksamhet och jag försöker, ber den stå ut. Men den är rebellisk och slår dövörat till.
När jag väl matar den slukar den glupskt allt jag ger den. Eller egentligen är det inte jag som göder den, den bor bara i mig men tillhör egentligen någon annan, om man kan säga så. Den finns där i alla fall på grund av någon annan. Jag är innerligt glad att jag har den, men ibland gör den hjärnan till grå betong och hjärtat till en svältande slätt. Det är saknaden, längtan som varken jag eller mitt hjärtdjur kan vänja oss vid.
En synonym till kärleken...
Måste man vara två?
Det finns så mycket som är olidligt här i världen som saknaden. Längtan efter vad det nu kan vara. Saknaden efter andra är bedövande jobbig. Men självisk. En egocentrisk känsla av att någon tillhör en. För saknaden betyder väl att man har det redan? Det man saknar menar jag. Man vill ha mer av någonting, känner att man måste fylla på förrådet av kärlek, ömhet, närhet. Från någon, eller från sig själv. För man kan väl sakna sig själv? Sakna den man en gång var, det som en gång var jag.
Längtan är något annat. Det känns mer materialistiskt. Som något du vill tillföra, men inte är nödvändigt för att överleva.
Jag längtar efter en resa till en storstad att försvinna i. En annan plats jag inte känner till som kan väcka stimulans och stilla törsten av nya syner. jag vill inte vinna något, ingen seger trofé att stoltsera med. Jag vill stoltsera med min ambivalens inför det nya och mitt förakt till det invanda. Komma överens med min rotlöshet och övertyga tristessen.
Det längtar jag efter. Men jag saknar det inte, för jag har aldrig vart där, aldrig smakat på en annan stads buller och aktivitet i den bemärkelsen. Jag har aldrig utforskat mitt inre tillsammans med en ny omgivning. Om inte psykakuen och dunkla rum räknas. Det gör det inte. Inte alls.
Tonnårsskinn och fuskchampange
Av allt man säger hur mycket av det är verkligen på riktigt? När lever man som bäst egentligen... När man bara följer sina impulser och skiter i vad omvärlden och morgondagen kommer säga eller när man följer det som står i ens kalender? Kanske en blandning. Lagom är bäst. Samtidigt kan jag inte låta bli att förakta det ordet lagom. Vad som är passande, måttligt, tillräckligt. Av vadå egentligen. Till vilken nytta ska saker och ting vara måttliga. Jag tycker om känslan av extas, att känna något fullt ut, vara helt uppslukad och oberoende av allt annat än just extasen.
Någon slags extas.
Jag älskar dessa kvällar. Rofyllda, när man trivs i sitt eget sällskap och det räcker med att lyssna på en bra låt för att man ska le. Det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör det. Man jag kan ändå inte låta bli att fundera lite...
Hjälp
Det ska alltid vara något.
Litar du inte på dig själv, lämna över dig själv till makten
Det finns inget svårare än kärleken och inget är så skrämande som vår egen existens.
Ändå är det evig kärlek vi söker, ett par ögon att bli trygg i.
Sökandet efter lyckan driver oss till vansinne.
Vi famlar efter meningen utan att vända blicken inåt, mot oss själva,
det är som om den finns tatuerad på vår egen kropps baksida, omöjlig att se.
Vi speglar oss i varandras ögon för att finna att vi är lika hopplöst naiva allihop.
Så vi byter fokus, börjar tro på materialismen och Darwins faktiskt icke så hänsynstagande teori.
Där sitter de, kapitalistens män och grymtar nöjt åt att synden slagit resten av oss i huvudet.
Och funderar på nästa smarta drag. Göra människor till konsumenter så de glömmer bort medborgardemokratin och vad kollektivet är bra för.
De säger sig ha svaret på våra frågor och att detta stavas självdisciplin, vilja och realism. Kalla det vad fan du vill, de som gömmer sig bakom orden är möjligheten för världens gudar att vinna allt och trampa på det de mot förmodan inte kommer åt.
Klart att vi då ska vara rädda för vår egen existens. Om vi inte redan förlorat den till girigheten.
Ändå är det evig kärlek vi söker, ett par ögon att bli trygg i.
Sökandet efter lyckan driver oss till vansinne.
Vi famlar efter meningen utan att vända blicken inåt, mot oss själva,
det är som om den finns tatuerad på vår egen kropps baksida, omöjlig att se.
Vi speglar oss i varandras ögon för att finna att vi är lika hopplöst naiva allihop.
Så vi byter fokus, börjar tro på materialismen och Darwins faktiskt icke så hänsynstagande teori.
Där sitter de, kapitalistens män och grymtar nöjt åt att synden slagit resten av oss i huvudet.
Och funderar på nästa smarta drag. Göra människor till konsumenter så de glömmer bort medborgardemokratin och vad kollektivet är bra för.
De säger sig ha svaret på våra frågor och att detta stavas självdisciplin, vilja och realism. Kalla det vad fan du vill, de som gömmer sig bakom orden är möjligheten för världens gudar att vinna allt och trampa på det de mot förmodan inte kommer åt.
Klart att vi då ska vara rädda för vår egen existens. Om vi inte redan förlorat den till girigheten.
Törsten av det sammetslena
Ni vet tystnaden som kan infinna sig ibland, som överröstar allt. Det spelar ingen roll om musiken är uppskruvad eller om fönstret står öppet och gatans ljud tränger in. Tystnaden tar över. Men idag gör det inget. Den är inte skrämmande. Kanske inte välkommen heller, men hanterlig.
En underbar helg har färgat mitt sinnestillstånd och jag känner att det mesta kan faktiskt kännas bra och rent ut sagt jävligt fantastisk om man har den personen man delar sitt hjärta med vid sin sida. Kylan blir inte lika bitande när handen min vilar i din. Morgonen är otroligt mycket mysigare när man har någon att säga godmorgon till och dricka kaffe med. Samtidigt blir avskeden överfyllda med svärta och melankoli. Men det får vara värt det.
På nära håll
Nu har jag precis börjat min andra termin på Örebro universitet och på många sett känns det bra. Jag trivs, det är intressant och lärorikt. Jag har flyttat hemifrån och klarar det bra. Jag har klarat tentorna och funnit nya kontakter och utvecklat en rad nya relationer som jag anser bra och som är viktiga för mig. Det är fortfarande mycket nytt att tänka på, att göra. Saker man inte tänkt på, men det fungerar i stort riktigt bra.
När jag tänker tillbaka på mitt liv, på min uppväxt på min tid då jag var bosatt med min familj så är det blandade känslor jag finner. Jag sitter nu som så många gånger förr med tankar och känslor som jag inte vet hur jag ska beskriva dem. Jag sitter som jag alltid gjorde förr och lyssnar på Kent för att trösta mig själv. Jag hittade alla mina papper från den tiden då mitt liv var omrigad av en tung dimma. då jag virrade, tvivlande och rädd sökte efter vad som helst som kunde rädda mig från allt de tunga, från mig själv. Jag fann det på flera håll. Jag hittade en terapi form som passade mig, fick kontakt med människor som peppade mig, de som stod nära kunde då hjälpa mig nu när jag själv ville hj'älpa mig sjäv. Den röst som började som en tunn svag viskning om ett slut, en hållplats där jag kunde stiga av och andas igen blev större, klarare och trovärdig.
Jag har svårt att säga det, att lita på att det är sant utan att känna mig högmodig och egen kär, men jag är nöjd med vart jag har tagit mig själv. Hit där jag vill vara och uträtta saker som gör mig tillfeds. Jag studerar det jag verkligen vill och jag verkligen längtar tills jag är klar och kan utforska yrket och bli en del av det, bli en del av folks tillfrisknande och utveckla nya vägar.
Men jag vet att jag själv har en bit kvar också. Jag är inte fulländad på något sätt och ingen kasnke någonsin blir det heller, men jag vill kunna titta mig i spegeln och önska mig själv lycka på ett enkelt och bra sätt. De där papprena jag hittade från min DBT behandling finns det fortfarande mycket att hämta. Jag blev rastlös, ville skynda på mig själv att må bra. Trodde att det där behöver jag inte längre, men det är inte först nu som jag nog förstår på riktigt vad att må bra är. Jag vet att jag inte är där än.
Ett kapitel i terapin handlade om relationer. vilket jag trodde skulle bli lätt, jag hade inga problem med det. Men jag lärde mig otroligt mycket och fick en insikt jag förr saknat. Det fanns saker som jag inte förstod, saker som sjukdomen förde med sig som jag inte lagt märke till.
Livet är ibland mer än vad jag tror att jag klarar av. Jag önskar mig ibland ett stort svart hål som kunde sluka mig. För det finns så mycket känslor, så många tankar att min värld känns för liten. Tvivlen är det värsta, att det känns som om jag aldrig kan vara säker på någonting.
Man söker och söker efter svar, kämpar och anstränger sig det yttersta och jag hoppas det räcker.
Knepigt
vissa saker kan jag inte stå ut med. såklart i olika utsträckning, som hemska och brutala saker som svält och krig, där finns det ingen tolerans alls för mig. Ingen förståelse eller någonting som kan mildra min oro och jag kan inte stå ut med tanken att det kommer för alltid vara så.
sen finns det mindre saker, saker som egentligen inte spelar så stor roll, men som kan sätta mig i en båt som gungar något förfärligt. Tyvärr kan jag inte säga vad dessa saker är, dels för att jag inte vill att folk ska kunna dra slutsatser och förstå att jag menar dem och dels för att en del av dessa saker är vad andra skulle säga töntiga och upp till var och en. Vilket det kanske är.
De flesta är rädda för att tappa sin värdighet, sin stolthet ändå gör många saker som i mina ögon är så förudmjukande och ovärdigt. Man sänker sig själv till en lägre nivå. Det är mycket jag inte förstår, mycket som får mig helt ur balans. En sak och känslorna bara bubblar upp värre än en höststorm inom mig. Jag vet att få skulle känna såhär som jag gör nu över denna grej. Allra minst de som skulle kunna vara involverade.
Ibland blir jag så trött på människor som tappat sin mognad påvägen, som inte blir äldre med åren, snarare tvärtom. Det är förudmjukande mot dem själva. Att inte kunna växa i sig själv, att inte vilja eller kunna se något mer än helgen som det största äventyret. Man kan ju lätt tro att universitetet är en bra plats då om man vill komma bort från detta, men jag vet inte om det faktiskt är tvärtom.
sen finns det mindre saker, saker som egentligen inte spelar så stor roll, men som kan sätta mig i en båt som gungar något förfärligt. Tyvärr kan jag inte säga vad dessa saker är, dels för att jag inte vill att folk ska kunna dra slutsatser och förstå att jag menar dem och dels för att en del av dessa saker är vad andra skulle säga töntiga och upp till var och en. Vilket det kanske är.
De flesta är rädda för att tappa sin värdighet, sin stolthet ändå gör många saker som i mina ögon är så förudmjukande och ovärdigt. Man sänker sig själv till en lägre nivå. Det är mycket jag inte förstår, mycket som får mig helt ur balans. En sak och känslorna bara bubblar upp värre än en höststorm inom mig. Jag vet att få skulle känna såhär som jag gör nu över denna grej. Allra minst de som skulle kunna vara involverade.
Ibland blir jag så trött på människor som tappat sin mognad påvägen, som inte blir äldre med åren, snarare tvärtom. Det är förudmjukande mot dem själva. Att inte kunna växa i sig själv, att inte vilja eller kunna se något mer än helgen som det största äventyret. Man kan ju lätt tro att universitetet är en bra plats då om man vill komma bort från detta, men jag vet inte om det faktiskt är tvärtom.
Jag glömde av att vara rebell
Åh den här hemtentamen blir min död. Vädret är finare än någonsin, men jag måste skriva om hur lagtexten i SoL kan stryrka dig om du vill jobba som samhällsarbetare...
Jag längtar hem nu, till Stockholm, till att få vara ledig och kunna slappna av lite.
Jag längtar hem nu, till Stockholm, till att få vara ledig och kunna slappna av lite.
Titta inte på mig
Men jag dööööööööööööööör.
Inget annat än min irritation färgar allt jag tänker och gör just nu.
Inget annat än min irritation färgar allt jag tänker och gör just nu.
Jag vill hitta en bra perong, något att tro på
Det är mycket jag vill göra mycket som jag vill ska se annorlunda ut. En del saker någon ser som självklar tar tid för mig att förstå, att ta till mig, att orka och acceptera.. Man känner sig så grymt ensam ibland med känslorna. När dem tar över, när impulsiviteten sätter fart. När jag ska försöka sammarbeta med dem så vill de inte alltid, de är starkare än mig helt enkelt. Inte som förr, när de kunde få mig till vad som helst, men ändå tar de mer plats än de borde. Det är energi krävande.
Det är ensamt att bo själv i mellan åt, lika ensamt som det är skönt att inte behöva anpassa sig mer än till sig själv. Men det finns ingen balans. Som saknas i allt annat också.
Jag vill vara med dig mer, oftare och alltid.
Det är ensamt att bo själv i mellan åt, lika ensamt som det är skönt att inte behöva anpassa sig mer än till sig själv. Men det finns ingen balans. Som saknas i allt annat också.
Jag vill vara med dig mer, oftare och alltid.
Kommer nuvarande skolan förvandlas till elitskolan?
Igår så sändes Agenda där en partiledardebatt hölls. Angående skolpolitiken som diskuterades så blir jag otroligt upprörd hur Alliansen med Jan Björklund i spetsen vill göra eliter av allting, till och med ungdomar som är 15 år. Det kan omöjligt vara så att man mår bra av dessa strikta och normgivande ramarna. Ingen femton åring vet hur man vill ha sin framtid. Man är ofta skoltrött när man går i 8-9:an visst och detta ska man ta hänsyn till. Men jag tror inte det rätta sättet är göra vissa linjer "lättare" utan det handlar om motivation och att ungdomen står i fokus. För det spelar ingen roll att högern säger att "Nej,men alla jobb är lika viktiga och det är ingen status att gå ett program som leder till universitets studier" Såklart det är det, en status grej. Att man ska kunna läsa upp senare, hur då? Komvux ses inte direkt som positivt i Alliansens ögon.
Detta är ett förslag som det lyser libralism om, den starkaste med de bästa förutsättningarna tar hem vinsten. Hur ska man kunna utvecklas som människa om man måste hålla sig till den ram man valde som 15 åring? Som Lars Ohly sa igår; att det handlar om att utbilda och ge kunskap om samhället och vägleda ungdomar i svåra beslut och val. Göra dessa elver medvetna om vad som händer runt om kring dem. Varför skulle bara vissa få tillgång till detta? Det är bara ännu ett sätt från höger falangen att hålla avstånd klasserna imellan. På så vis att om man håller några, de som kommer att välja att gå yrkesutbildningar utanför viktiga händelser och samhälls strukturer slipper man ett eventuellt motstånd senare. Man måste få chansen att förstå hur vår värld ser ut och se de maktstrukturer som finns och att det är många som styrs av den makten och få som styr den.
Självklart ska det finnas program som är mer inriktade på ett yrke, men att läsa grundläggande samhällsstudier, svenska osv ger dig som elev en bredare bild och bättre insyn vilket kanske kommer få dig att bli intresserad av andra saker. Du kanske kommer på att du vill bli något annat i tvåan, såklart ska du ska han chanserna kvar då, att byta inrikting på din framtid. Jag gick ett yrkesförbereddande program, men valde att läsa vidare vid ett universitet, vilket jag var behörig till då jag läst alla de gemensamma ämnena. Utan att traggla mig igenom matematik B, C, D etc.
Förslaget Jan Björklund hyllar är endast ett elit förslag som ska gynna han och hans egna.
Detta är ett förslag som det lyser libralism om, den starkaste med de bästa förutsättningarna tar hem vinsten. Hur ska man kunna utvecklas som människa om man måste hålla sig till den ram man valde som 15 åring? Som Lars Ohly sa igår; att det handlar om att utbilda och ge kunskap om samhället och vägleda ungdomar i svåra beslut och val. Göra dessa elver medvetna om vad som händer runt om kring dem. Varför skulle bara vissa få tillgång till detta? Det är bara ännu ett sätt från höger falangen att hålla avstånd klasserna imellan. På så vis att om man håller några, de som kommer att välja att gå yrkesutbildningar utanför viktiga händelser och samhälls strukturer slipper man ett eventuellt motstånd senare. Man måste få chansen att förstå hur vår värld ser ut och se de maktstrukturer som finns och att det är många som styrs av den makten och få som styr den.
Självklart ska det finnas program som är mer inriktade på ett yrke, men att läsa grundläggande samhällsstudier, svenska osv ger dig som elev en bredare bild och bättre insyn vilket kanske kommer få dig att bli intresserad av andra saker. Du kanske kommer på att du vill bli något annat i tvåan, såklart ska du ska han chanserna kvar då, att byta inrikting på din framtid. Jag gick ett yrkesförbereddande program, men valde att läsa vidare vid ett universitet, vilket jag var behörig till då jag läst alla de gemensamma ämnena. Utan att traggla mig igenom matematik B, C, D etc.
Förslaget Jan Björklund hyllar är endast ett elit förslag som ska gynna han och hans egna.
Känslan av någonting totalt
En dikt jag skrev en gång. Den blir aktuell om och om igen. Om inte för mig så för någon annan.
Du är ensam
Men ändå hör du röster
Du är varm
Ändå hackar du tänder och skakar
Du är hel
Ändå känner du en otrolig smärta
Du är fullärd
Ändå känner du dig misslyckad
Du är frisk
Ändå mår du illa
Du är gammal nog att ta hand om dig själv
Ändå känner du dig hjälplös likt ett spädbarn
Du är trött
Ändå kan du inte sova
Du är fast på jorden
Ändå känns det som du ständigt faller i spiraler
Du är tyst
Ändå skriker det inom dig
Du är inte besatt
Ändå bor det demoner i din kropp
Du är orörd
Ändå har paniken våldtagit dig
Du är osårbar
Ändå gråter du varje kväll
Du är glad, säger du
Ändå är dina armar fulla med ärr
Du säger att maten var god
Ändå spyr du
Du vill inget annat än att få ett slut
Ändå vänder du bort ditt huvud
Du är ärlig, säger du
Ändå är du invirad i en lögn
Du är drömmarnas flicka
Ändå ser du bara mörker
Du är söt, liten och rar
Ändå tycker du att du är ful, fet och äcklig
Du är en fjäril, säger du
Ändå är du fast i ångestens våld
Ändå har hoppet försvunnit och hatet klippt dina vingar.
Kvar finns bara en svag doft av lycka som fjärilen lämnat kvar.."
Du är ensam
Men ändå hör du röster
Du är varm
Ändå hackar du tänder och skakar
Du är hel
Ändå känner du en otrolig smärta
Du är fullärd
Ändå känner du dig misslyckad
Du är frisk
Ändå mår du illa
Du är gammal nog att ta hand om dig själv
Ändå känner du dig hjälplös likt ett spädbarn
Du är trött
Ändå kan du inte sova
Du är fast på jorden
Ändå känns det som du ständigt faller i spiraler
Du är tyst
Ändå skriker det inom dig
Du är inte besatt
Ändå bor det demoner i din kropp
Du är orörd
Ändå har paniken våldtagit dig
Du är osårbar
Ändå gråter du varje kväll
Du är glad, säger du
Ändå är dina armar fulla med ärr
Du säger att maten var god
Ändå spyr du
Du vill inget annat än att få ett slut
Ändå vänder du bort ditt huvud
Du är ärlig, säger du
Ändå är du invirad i en lögn
Du är drömmarnas flicka
Ändå ser du bara mörker
Du är söt, liten och rar
Ändå tycker du att du är ful, fet och äcklig
Du är en fjäril, säger du
Ändå är du fast i ångestens våld
Ändå har hoppet försvunnit och hatet klippt dina vingar.
Kvar finns bara en svag doft av lycka som fjärilen lämnat kvar.."
Somliga älskar att slå sönder en vit tandrad
Visa saker känns så rätt. Att det kommer bli fulländat. Att man hittat rätt, att livet ser ljust ut, att man kan hantera sig själv och sitt liv.
Men sedan undrar jag vem det är som jag försöker lura. Det fungerar inte så, inte för mig. Jag vet vad som alltid händer. Jag vet vad som finns där borta. Ibland utom synhåll, ibland så påtaglig att man mår illa.
Det gör ont i hjärtat nu. Det svartnar av saknad, av längtan och av närhet. Orosfågeln dansar sin brutala dans i mitt bröst.
Men sedan undrar jag vem det är som jag försöker lura. Det fungerar inte så, inte för mig. Jag vet vad som alltid händer. Jag vet vad som finns där borta. Ibland utom synhåll, ibland så påtaglig att man mår illa.
Det gör ont i hjärtat nu. Det svartnar av saknad, av längtan och av närhet. Orosfågeln dansar sin brutala dans i mitt bröst.
I ett försummat ögonblick kan det ske mycket
Har massa plugg som hänger över mig, men jag kan bara inte sätta mig ner och ta tag i det. Jag har ingen konsentration att göra det. Men jag har bestämt att idag ska det göras även om det innebär att jag måste sitta inatt.
Den här helgen har vart ganska intressant. Det har till synnes inte hänt så mycket alls. Mer än det vanliga, sovit länge om morgonen, kollat på tv, mejlat, pluggat så smått, städat lite. Men intressant ändå i den bemärkelse att jag funderat en hel del. Kommit närmare personer som man har haft nära i hela sitt liv, men gått i rätt riktning vad jag tror i alla fall. Jag hoppas vi kan göra någonting bra av den här sommaren tillsammans.
( Till dig som har kommenterat, men vars blogg är skyddad, tack iaf)
Den här helgen har vart ganska intressant. Det har till synnes inte hänt så mycket alls. Mer än det vanliga, sovit länge om morgonen, kollat på tv, mejlat, pluggat så smått, städat lite. Men intressant ändå i den bemärkelse att jag funderat en hel del. Kommit närmare personer som man har haft nära i hela sitt liv, men gått i rätt riktning vad jag tror i alla fall. Jag hoppas vi kan göra någonting bra av den här sommaren tillsammans.
( Till dig som har kommenterat, men vars blogg är skyddad, tack iaf)
Vi gör fel i ren protest
Rummet är halv städat
Jag är hel förskyld
Kaffet är nybryggt
Kurslitteraturen hånar mig
Solen brottas med molnen
Jag är hel förskyld
Kaffet är nybryggt
Kurslitteraturen hånar mig
Solen brottas med molnen
När Stockholm kysser mig på kinden
Kaffet är uppdruket och skolarbetet gjort för ikväll i alla fall. Det finns faktiskt en hög med böcker som jag knappt öppnat som ska läsas, utforskas och reflekteras. Det känns skumt att jag snart har gått en termin på Örebro universitet. Den 6 juni tar terminen slut och sommarlovet tar vid. När jag tänker på det så känns det så här i efterhand så konstigt att jag är här. För jag trodde verkligen inte det. Jag vet inte vad jag trodde heller, men att jag skulle bosätta mig så långt bort från alla som jag vill vara nära som jag vill träffa och vara med så mycket det går. Jag ångrar mig inte, jag trivs bra, men ja...ja...jag vet inte det kanske inte finns något men här... Det behöver väl inte finnas ett MEN som ska på något sett säga att allt inte är perfekt, att det finns något som är defekt och lite fel och obrukbart. något som inte är som förr. Det gör det! Mycket är inte som förr. Jag är lite rädd för det nya, men samtidigt föraktfull mot den invanda. För ofta känns det så monotont och tristess bildande.
Små lätta sår blir ströda med salt
Fåglarna kvittrar något otroligt där ute. Deras sång smiter in genom det öppna fönstret tillsammans med vinden som fortfarande är lite kylig. Jag vill lägga mig ner blunda så stilla en stund, men rastlösheten river i mig. Jag tvingar mig själv att se det vackra runt om kring och inse vad jag behöver och inte.
Det brinner någonstans nu, någon ger upp, en annan slutar andas.. Men jag ska le idag för att jag vill det. Jag vill det verkligen jag ska bara träna ett tag först.
För det måste finnas plats för värdigheten och lyckan. Jag försöker rensa bort det onda och smärtsamma till förfogande för det goda. En innre vårstädning. Det tar tid, sån tid att våren hinner dra förbi och så även sommaren, så står man där med gulnande löv virvlande upp mot himlen. Myggbetten är borta men kliar gör det lik förbannat ändå, någonstanns, av någonting. Jag söker hopp, letar små borttappade möjligheter jag hittar en då och då. Finner att tiden är på min sida att lyckan vinkar från sin trädtopp, (Jag skickar ett mejl till dig Anna, du som får dela min smärta men också min vivrrlande lust att nå fram, min brinnande tro till dig. ) att döden är svart men det är natten med men inte behöver den vara hemsk för det.
Allt för ofta dras jag ned om jag får säga det själv och jag hatar att tynga dig, er, mig själv. Med någon jävla smärta, något mörker som skymmer utsikten. Jag lyssnar på sånger som min älskling har ett hjärta av snö och undrar när mitt hjärta kommer vara så lent och om jag någonsin kommer vilja falla fritt. Jag har svårt att förknippa saker med det goda, med det rättvisa. För mg är det mesta legitimt med ondskan och det sorgsna. Kanske för att jag är rädd för att bli besviken eller för att jag inte kan förstå mig på världen. Eller så är det den som inte förstå sig på mig.
Många gånger känner jag mig som den andra, den som inte passar in, jag kan inte förmå mig att anpassa mig till det som förvantas. Det blir ändå inte rätt, jag talar hellre ett annat språk, ser med andra ögon och väljer att smaka på det som inte färgats av andras fördomar ännu. Jag vill inte framstå som den negativa, bittra människan som slutat hoppats. Det handlar inte om det. Jag känner mig vad jag skulle tro normalt positiv och jag hoppas som bara den. Jag tror bara att vissa svalt saker och ting utan att se efter utan att granska utan att veta. Det jag kommit fram till kan vara världens misstag och mest misstroda teori eller begrepp som skådas, för andra. Ett virrvarv av tankar gör mig stundtals till något jag inte ens själv vill vara alla gånger. Jag vill så gärna förklara, bryta mig loss och vara vacker, fri och sorglös. Men jag vet inte hur man gör. Jag vet inte...
Det brinner någonstans nu, någon ger upp, en annan slutar andas.. Men jag ska le idag för att jag vill det. Jag vill det verkligen jag ska bara träna ett tag först.
För det måste finnas plats för värdigheten och lyckan. Jag försöker rensa bort det onda och smärtsamma till förfogande för det goda. En innre vårstädning. Det tar tid, sån tid att våren hinner dra förbi och så även sommaren, så står man där med gulnande löv virvlande upp mot himlen. Myggbetten är borta men kliar gör det lik förbannat ändå, någonstanns, av någonting. Jag söker hopp, letar små borttappade möjligheter jag hittar en då och då. Finner att tiden är på min sida att lyckan vinkar från sin trädtopp, (Jag skickar ett mejl till dig Anna, du som får dela min smärta men också min vivrrlande lust att nå fram, min brinnande tro till dig. ) att döden är svart men det är natten med men inte behöver den vara hemsk för det.
Allt för ofta dras jag ned om jag får säga det själv och jag hatar att tynga dig, er, mig själv. Med någon jävla smärta, något mörker som skymmer utsikten. Jag lyssnar på sånger som min älskling har ett hjärta av snö och undrar när mitt hjärta kommer vara så lent och om jag någonsin kommer vilja falla fritt. Jag har svårt att förknippa saker med det goda, med det rättvisa. För mg är det mesta legitimt med ondskan och det sorgsna. Kanske för att jag är rädd för att bli besviken eller för att jag inte kan förstå mig på världen. Eller så är det den som inte förstå sig på mig.
Många gånger känner jag mig som den andra, den som inte passar in, jag kan inte förmå mig att anpassa mig till det som förvantas. Det blir ändå inte rätt, jag talar hellre ett annat språk, ser med andra ögon och väljer att smaka på det som inte färgats av andras fördomar ännu. Jag vill inte framstå som den negativa, bittra människan som slutat hoppats. Det handlar inte om det. Jag känner mig vad jag skulle tro normalt positiv och jag hoppas som bara den. Jag tror bara att vissa svalt saker och ting utan att se efter utan att granska utan att veta. Det jag kommit fram till kan vara världens misstag och mest misstroda teori eller begrepp som skådas, för andra. Ett virrvarv av tankar gör mig stundtals till något jag inte ens själv vill vara alla gånger. Jag vill så gärna förklara, bryta mig loss och vara vacker, fri och sorglös. Men jag vet inte hur man gör. Jag vet inte...
