Att dela
Att förgås...
(insprerad av skrivpuff på temat: att förgås).
När vi ser hur världen är beskaffad. Hur fattigdomen sprider sig. Ensamheten och misären är precis intill oss.
Det är sorligt men…
det går inte att göra någonting åt.
Det dåliga samvetet håller i sig en kort sekund. Vi tillåter oss glömma bort, titta åt ett annat håll. Vill inte ta i det förfärliga, det onda, det förstörda för det går inte att göra någonting åt.
Men vi vrider oss i förtvivlan över vädret, tiden och döden. Fenomen högt ovanför våra huvuden. Onåbara för vår vilja. Nonchalanta element som vajar på avstånd från din önskan.
Ändå…
Har vi en naiv tro att vi kan påverka. Vi kastar bittra blickar mot regnet och sätter hela vår dag till himlen och vad den har att erbjuda.
Tiden som vi ständigt försöker vinna över. Stressar dag efter dag för att få fredagskvällen ledig. Då vi säckar ihop framför kommersiell hittepå. Så väljer vi att förvalta vår lediga tid vi stressat oss till.
Döden vi försöker lura.
Genom operationer, transplantationer och omlagda livsvanor för att förlänga livet. Ett bra sätt, ett adekvat sätt att få stanna hos sina nära. Men när vi istället vänder oss till skönhetsindustrin. Bävar för ålderdomen och försöker släta ut rynkor och med de tecken på erfarenhet och kunskap. Vi är beredda att offra allt för ett uns ungdomlighet i våra ansikten.
Världen är skev.
Men det går att göra någonting åt.
Om du vill.
Om du vänder tillbaka ditt huvud, tillåter smärtan gripa tag och andas den besvikelse du känner över ditt eget agerande. Din egen bottenlösa tro om att vinna tid handlar om att stressa undan vardagen. Om att döden är något inbilskt och att ungdomen varar för evigt.
Det går att göra någonting åt. Allt du ser är någon gång gjort. Både med lidelse och glädje.
Hat är inte det onda. Det som skär i andras människors hjärtan när du ser dem. Det är likgiltigheten. Känslan som är för tom för att ens betraktas som en känsla. Ett tillstånd av total avsaknad.
Se inte världen så, den är skapad för dig.
Denna fattigdom, ensamhet och misär går att göra någonting åt. Tänk på den, känn den. Det är smärtsamt. Men det är på riktigt.
Tiden, vädret, döden, livet, ödet spelar sitt egna spel
Viljan att redan veta
Vi människor vi vet
vet men gör någont annat.
Röka. vi vet att det är skadligt
människor röker
Sanningen. vi vet att den kommer ikapp oss
männikor ljuger
Döden. vi vet att vi kommer dö.
människor låtsas inte om det
Sårar. vi vet vad som frambringar sorg
människor sårar
Ideal. vi vet att de är ouppnårliga
människor sträcker sig efter perfektion
Varför är lusten, begäret, girigheten om viljan att veta kring det banala
också det ororväkande stora, så fyllt, kantat av, redan befläckat och utmejslat
av dårens jakt efter fel kunskap.
Leter vi på fel ställen
söker det som vi redan vet
för att vi vill vara säkra på att finna svaret.
för att ändå göra tvärtom
skaka om min värld
Skrivpuff; tristess
Smygande
Rastlöshet
Utan anledning
Utan funktion
Som en dimma
Sveper in mig i skuggorna
Handfallen
Står jag med bristande tro
Huden kliar
Vart ska jag ta vägen,
Åt vilket håll ska min blick vila
outtröttliga
paradoxala tillståndet
Finns inget att göra
Vill göra allt
Finns inget att veta
Vill veta allt
Sjunker in i
andas
lever
på rutin
skaka om min värld
Skrivpuff; tristess
Smygande
Rastlöshet
Utan anledning
Utan funktion
Som en dimma
Sveper in mig i skuggorna
Handfallen
Står jag med bristande tro
Huden kliar
Vart ska jag ta vägen,
Åt vilket håll ska min blick vila
outtröttliga
paradoxala tillståndet
Finns inget att göra
Vill göra allt
Finns inget att veta
Vill veta allt
Sjunker in i
andas
lever
på rutin
i loose my mind
hur ska jag förmå mig att se längre
införliva mina egna löften
vart börjar det
och varför finns det inget slut
vad är det jag egentligen ska förstå
är det självklara inte utbytbart mot förvriden förtvivlan
sökandet efter någonting som ska ge mig ro
en vila
utan kostnad
utan lidelse
Någonting
Någonting ropar på henne
någonting som inte är någonting
Hon måste ut
Andas
Luft
Stilla sin oro
Någonting bråkar med henne.
Hon borde höststäda sitt inre
Skala av
Möblera om
Prioritera annorlunda
Staden blinkar mot henne
Strålkastarljuset från bilarna hon möter
Utsikten över världen har hon inom sig
Att höja blicken och se den på riktigt
Kräver mer mod
Missbedömd
Överflödig
Ambivalens
Hon, jag
Vad är det som är
defekt.
Dysfunktionellt
Trasigt
Staden ljuger med sin glänsande fasad
Den är bara vacker för att vi vill det
Den är bara ultimat när vi blundar
Det är inte hennes fel.
Felsteg ingår i det vi valt att kalla, att göra framgång
Allt gick så fort. Och vad finns kvar.
Ingen sömn och inga svar.
Svärta och bristande tro
utslussad från trygghetens famn
Utan svar dansar vi en obegriplig dans med
ovissheten. Letar efter det värmande och självklara.
Som om någon viskar in till oss, viskar något om ömhet och förståelse.
Om att den går att finna om vi springer lite fortare, konkurerar lite mer,
valsar runt dem med utstående skärpa för det finstilta.
Med jord under naglarna och aska i venerna, bortdunstad kärlek
ovanför vårt huvud, tafat försöker vi fånga in den igen.
Vi snubblar alla på våra egna ben, sörjer när vi halkat efter ner i fallgropen ännu en gång.
Glöm inte att du kan mer, kan mer än de som kallar sig eliten.
Dansa din egen komponerande dans där fallgropar ingår.
Brustna hjärtans höst
Jag har tänkt och tänkt hur jag ska göra för att hitta lite ro, lite tröst och lätta på vemodet. Jag antar jag jag borde prata med någon, förklara, men jag vet inte vilka ord jag ska välja.
Det finns inget att göra
Ingen att ringa
ingen att säga