sattavtryck

Inom mig finns det tusentals ord, toner, tankar och bilder som jag inte får ut. Som stannar där inne och gör mig galen. När man går till synes obehindrat och med ett mål i sikte kämpar man i själva verket för att komma någon vart någonstans där man inte är fjättrad vid verkligheten och dess ramar. Men inget syns man kan gå mitt på ett torg och explodera utan att fönstrerna i husen skallrar, inget högt ljud som skrämmer människor och hundar på väg bort eller hem, inte minsta vidpust som avslöjar att jag tappade kontrollen och lät all jävla ensamhet och obrukbara ord komma över mig.

Det känns som om jag lika gärna kunnat ligga på marken med ansiktet tryckt mot gatan och blodet rinnandes längs kroppen ingen skulle märka mig förutom att jag låg i vägen och sparka på mig som en sten. Min känsla är det samma även om jag inte ligger där mitt på torget. Det är som om att ha blivit misshandlat, våldtagen, rånad och hånad på en och samma gång. Misshandlad av alla de som inte orkar höra när jag väl börjar prata, som tycker att jag inte borde tynga mig själv med tankar som ändå inte gör nytta som ändå bara är en onödig tidsfördriv. Det gör så ont när dem vänder mig ryggen eller suckar. Dem orden och rörelserna misshandlar mig och lämnar osynliga rodnader på min kropp. Våldtagen av allt som massmedia rullar upp på löpande band vart jag än väljer att vila min blick. Våldtar mig när jag blundar och tankarna stirrar ut mig. Rånad på sorglösheten och lättjan som tycks vara bra att ha i en värld där man inte ska bry sig om vad som sker runt hörnet.  Hånad av mig själv, vem tror jag att jag är som tror på en bättre värld, som tror på en rättvisare framtid. Jag hånas av dem rika, dem med makt för att dem vet vad mitt angagemang inte gör så stor skillnad i längden, dem behöver inte oroas av att någon sitter på en massa tankar och funderingar som skiljer sig helt från deras. Med pengar kan man håna hur mycket som helst det vänder sällan i deras egen riktning och slår tillbaka.

Tillslut står man ensam med sin expoltion som gick förbi obemärkt och självkänslan försvann i det osynliga stoftet som steg mot himlen. Har man blivit misshandlad och hånad, våldtagen och rånad finns inte mycket kvar än en grå smuts filt att virra in sig i och efter ett tag tycker man att man klär i den.

Jag havererar, bryts ned och exploderar, många gör det, ingen märker det. Men vissa vet hur det känns...

Jag tror inte världen kan snurra fortare nu inte fortare än att jag biter sönder min tunga av nervositet och inte vågar gå upp ur min säng. För jag hänger i ett ingemansland och vet varken ut eller in. Inget är bestämt och jag kan inget annat än hoppas, jag vet knappt vad jag hoppas på längre. Inget blev som jag från början trodde det skulle bli. Det blir inget skrivande på heltid utan kanske blir jag passhandläggare istället, vem vet... Inte jag iaf och det får mig att fälla en och annan tår och känna mig villrådig och hjälplös.
Men livet är sådant oberäkenerligt och svår fångat. Jämt tror man att man har det värst, men i alla hus sitter små förvirrade hjärnor som tänker med sitt hjärta och bråkar med sina föräldrar om sin framtid. MAmmor och pappor som tror man är oförmögen att välkja själv eller väljer något som inte lerder någonstanns. som om det skulle spela roll när man är 19 år och har massor av år på sig att välja rätt. Jag blir bara så full av oroliga tankar att jag skulloe kunna bygag ett slott av dem, inget kan få mig att bli lugn för mer än ett timme eller två

Det kan vara töntigt och dumt av mig att lägga så stor vikt på det här, men jag kan inte låta bli, speciellt när alla runt om mig verkar komam in och är nöjda med det. Jag vill också veta, jag vill också längta till hösten och vara spänd och nyfiken.

En hjärna fylld av oro som kräm som segar upp allt.

Man undrar ibland om det inte kommer något mer, är det såhär det ska fortsätta? Dag ut och dag in. Samma stank ovanifrån, samma mörka skuggor över världens befolkning, ett ständigt kaos runt om och över dem sju haven. inget verkar ändras trots ottaliga varningar, forskningar och aktioner inget vänder oss till varandra ändå. Alla jobbar vi åt varsit håll för att upnå vårt eget mål. Egoismen och alla makt galna människor tar över allas liv.
Förstå vad världen skulle må bra av lite sammarbete oss emellan och lite kärlek och respekt. Jag hörde idag på radion om en man som prata om skator och sa att följande " människor har alltid jobbat mot naturen" och ja det är så sant, sedan vi kom i i det moderna samhället där naturen inte längre blev en del av oss eller världen utan ett redskap att ta sig fram fortare och skära ner på det som växer för egen vining så jobbar vi mot naturen. Det är som att jobba för vår egen död.
Det hjälper liskom inte att vi skickar pengar och äter ekologiska grönsaker, det enda det frörbättrar är vårt eget samvete de som har något vill säga. Klart det är bra att handla rättvisemärkt eller källsortera, men egentligen är det inte där vi kan börja. vi måste ändra på en hel värld, en helt annnan mentalitet måste ta form. Det går inte att ha den politik t.ex som är idag, den herarkin och de prioteringar som finns. Det finns mycket som skiljer länder åt som klimat, kultur, språk, jobb osv. men det viktigaste har vi genemsamt som känslor, hjärta, rättigheter och en vilja att överleva. därför går det att arbeta över gränserna. När man ska bekämpa krig, svält, egoism, hat och misär är det inte ett språk man behöver utan en vilja att få det bättre.
Man undrar när Busch och hans kamrater ska inse det, vilket de säkert gjort, men dem har också insett att dem själva inte tjänar på det och gör allt för att kämpa åt motsatt riktning. åt det håll som gör världen till en dålig plats.

Man undrar ibland om det inte kommer något mer, är det såhär det ska fortsätta? Dag ut och dag in. Samma stank ovanifrån, samma mörka skuggor över världens befolkning, ett ständigt kaos runt om och över dem sju haven. inget verkar ändras trots ottaliga varningar, forskningar och aktioner inget vänder oss till varandra ändå. Alla jobbar vi åt varsit håll för att upnå vårt eget mål. Egoismen och alla makt galna människor tar över allas liv.
Förstå vad världen skulle må bra av lite sammarbete oss emellan och lite kärlek och respekt. Jag hörde idag på radion om en man som prata om skator och sa att följande " människor har alltid jobbat mot naturen" och ja det är så sant, sedan vi kom i i det moderna samhället där naturen inte längre blev en del av oss eller världen utan ett redskap att ta sig fram fortare och skära ner på det som växer för egen vining så jobbar vi mot naturen. Det är som att jobba för vår egen död.
Det hjälper liskom inte att vi skickar pengar och äter ekologiska grönsaker, det enda det frörbättrar är vårt eget samvete de som har något vill säga. Klart det är bra att handla rättvisemärkt eller källsortera, men egentligen är det inte där vi kan börja. vi måste ändra på en hel värld, en helt annnan mentalitet måste ta form. Det går inte att ha den politik t.ex som är idag, den herarkin och de prioteringar som finns. Det finns mycket som skiljer länder åt som klimat, kultur, språk, jobb osv. men det viktigaste har vi genemsamt som känslor, hjärta, rättigheter och en vilja att överleva. därför går det att arbeta över gränserna. När man ska bekämpa krig, svält, egoism, hat och misär är det inte ett språk man behöver utan en vilja att få det bättre.
Man undrar när Busch och hans kamrater ska inse det, vilket de säkert gjort, men dem har också insett att dem själva inte tjänar på det och gör allt för att kämpa åt motsatt riktning. åt det håll som gör världen till en dålig plats.

Vädret är vakert det vill säga man kan gå i lite gläder och behöver inte släpa med sig en extra tröja ut i fall att, Kent är det enda jag hör, Jocke Bergs röst låter hörgre än mina egena andetag och mina fingrar på tangetbordet, jag har städat mitt rum(!), fått ett jobb och när det tar slut i spetember har jag ett annat som tar över och jag kommer med stor sanolikhet in på Högskolan i höst och kan ägna mig åt skrivandet på heltid. Så varför infinner sig ingen lycka, varför ser jag inte glitter och söta små kaniner överallt? Det kanske är något fel på mig...

Jag vågar inte lita på att det kommer gå bra, fast att jag vet att det kommer det. Jag vågar knappt när jag har resultatet i min hand jag tivlar hårt ändå. Det är lättare så, att tro att allt kommer bli fel och dåligt så blir man inte besviken, men i ärlighetens namn blir jag det ändå. Alltid. Jag vill inte klaga, ni vet vara någon jävla bitter människa som aldrig är nöjd och klagar över sig själv, men ibland tar självhatet över och jag måste prata om det. Jag vet inte riktigt varför, för det spelar ingen roll att folk säger motsatsen eller försöker få mig att inse att jag tänker fel. Just då när jag är ledsen på mig själv går det inte.
När jag ser andra, läser dikter av andra vars självkänsla är så uppslukad av smärtan vet jag inte vart jag ska ta vägen. Att se någon annan lida, att se sig själv i en människa vars själ ömmar och svider går inte att beskriva med enkla ord. Jag vet en tjej, en flicka som jag egentligen inte känner mer än genom hennes dikter som kunde vart jag för fyra år sedan, då jag var 15 och påväg dit jag nu är påväg ut.  Då känner jag något, men annars en sådan tomhet. Om ni visste vad ett "okej" kan innehålla. Men för det mesta ingenting, ett tomt ord.