Med solen i ögonen
Nu har jag sällskap av min minsta syster i några dagar. Det blir bra. Det blir bäst. Vi har hunnit med att virra runt på ICA, åkt buss (mhmm bussarna här är något utöver det vanliga!), kollar runt lite i Örebro. Nu sitter hon och skrattar åt Vänner.
och jag, ja jag funderar på att plugga lite. Men bara den tanken är jobbig så det stannar nog där.
Nu har vi påbörjat ett nytt arbete i skolan där vi ska göra en fältrapport, alltså göra ett studiebesök och skriva ett arbete om det. Min grupp var på ett behandlingshem för tjejer med beteende problem, under LVU. Besöket ingav många känslor, det var faktiskt ganska svårt att förhålla sig. Man börjar tänka om sig själv, hur det vart och vad smärtan kan göra med människor. Det klart att man måste ta hand om dem när de är en fara för sig själva, men det är tungt att tänka att de är inlåsta.
Man har en sådan liten inblick i den världen, man har ingen aning om hur det egentligen går till och hur det ser ut. Men nu har jag fått en klarare bild, en sannare bild, en bättre sådan. Det var det mest intressanta och lärorika studebesöket jag gjort. Det finns många frågor och ställa sig såväll känslomässiga, personliga som etiska. jag hoppas vi kommer göra ett arbete som speglar denna verksamhet väl, som visar hur viktig den är och ger en bra och sann bild över detta behandligshem.
Det är lätt att bli blödig och nostalgisk fast man bara bytt miljö
Så är ännu en vecka som gåt mot sitt slut. Jaha. Jaja. Det går så fort. På onsdag är det Veroncia Maggio som gäller och sen kommer den där lillesyrran som är så söt och mysig och häslar på! Innan dess är det studiegruppen som kommer vara mitt sällskap då vi ska göra en fältstudie och besöka ett behandlingshem.
Förvövrigt är det söndag idag och melankolin slår rot.
Det går inte att rättfärdiga...
Det blir en hel del diskussioner i min utbildning, dels med sig själv i sina upssatser, men allra mest med andra i grupparbeten och seminarium och en del blir rätt vilda. Alla har en åsikt och jag har fått känslan av att folk säger faktiskt som de tycker, ingen jämkar sig bara för att det är lättare. Det är så skönt och kul att folk inte är som jag är van vid. Att man bara är tyst eller nickar utråkat när jag försöker diskutera något eller ifrågasätter en sak.
Vi pratade idag efter seminariumet om världen, om välfärden, om privatiseringar och om säkerheten. Om hur läskigt långt makten gått och fått fäste i allt som sker. Att man känner sig så maktlös bland allt som sker som man bara vill sätta stopp för. Tänk att få fråga en makttörstande hur han eller hon tänker, hur dennes etik och människosyn ser ut. Förändras den på grund av tillgångar så som pengar, makt och andra privilegier. Blir man mer egoistisk, ser man sig själv som bättre? Vill man bara sitt eget bästa och föraktar man de mindre, "de svaga", de med sämre förutsättningar?
Eller tänker man att det kunde vart jag, jag kunde ha stått i deras skor och viljat göra motstånd mot herarkin, mot det skeva tillgångarna och de brutalt orättvisa metaliteten som råder.
Äger man olika känslor beroende på vad man har för liv? Kan jag någonsin föstår hur t ex Busch tänkte, kan jag någonsin förstår hur man kan tycka det är okej att döda i krig. Måste man inte ha en människosyn som betyer att man inte tycker att alla har samma värde? För jag menar för att nå framgång och sitt mål ska inte några behöva dö på vägen. Några måste klättra ner från sina höga stolar och ge ifrån sig makt, men det är inget som kommer göra att det dör. Varför ska det behövas så många som lever på så små marginaler när vissa lever i onödigt överflöd? Varför kan man vinna 44 miljoner, vad ska man med det till? Varför ser fördelningen så ologisk ut? Varför ska vissa människor tjäna på att andara har det dåligt och inte tillräckligt med pengar. Bara för man har, mindre pengar(= mindre makt) varför ska man ha mindre att säga till om, varför ska man jämka sig, varför ska man hålla käften och vara nöjd med det lilla. Den lilla löneökningen när jobbet man utför är så viktigt och man utför något för samhället. Varför finns det motståndare till fackliga organisationer, till a-kassan? Saker som tryggar människor liv. Varför ska man inte hjälpas åt och arbeta tillsammans för en värld som man kan stå för, vara stolt över. Ta Svergie som exempel som anses vara det mest jämlika landet i världen, visst klart det är bra. Men vad betyder det i praktiken egentliegn? Att vi lyckats, att vi kan lugna ner oss och känna oss nöjda? För å andra sidan skickar vi tillbaka barn som kommer från länder där det är krig i, vi står neutrala i konflikter som inskränker på barnkonventionen, på mänskliga rättigheter.
Tittar man inte så noga så är världen vacker...
Fucking onsdag och...
pluggastädatvättalagaochdetkommeraldrigtaslut.
(Och i allt jag gör så saknar jag dig)
Jag är en vampyr, jag suger och spyr
Jag har så mycket inom mig, men jag får ingen ordning på det, ingen rättida. allt är som en enda lång harang av ord utan varken meningsbyggnader eller avslut så som punkter. Det bara fortsätterfortsätterfortsätter.I en evighet. I en evighet fortsätter det.
Jag kan inte stilla min längtan. Mitt begär efter ett resultat, bara en mening, bara ett svar bara bara bara något litet och enkelt. Bara ett ja.
Det är fan inte klokt vad jag håller på. Fast det framgår inte det vedbördande och det är ju tur i oturen eller är det min räddning? Kanske leker jag med elden för att se hur det känns att bli bränd, väntar på slutmålet, det som avslöjar mig, brännmärket. Men så kom då! avslöja mig, bit mig hårt som fan. Annars kan jag lika gärna göra det själv. Och det vet du ju.
Vem pratar jag med egentligen? Eller vem lyssnar kanske är mer passande för jag pratar med de som lyssnar. Sen så finns de vissa jag önskar lyssnar mer än andra. Men mest borde jag nog själv lyssna. Men ingen säger något, ingen orkar med en klen människa som jag. Det du är dagens sanning.
Bara vassa eggen mot bar hud
Nu lyssnar jag på Lasse Lindhs låt från melodifestivalen "Jag slåss i dina kvarter" Ge mig Lasse så han kan sjunga för mig en stilla sång. Det vore mysigt. Det vore något att luta sig tillbaka på.
Såklart så leker mina känslor med döden som alltid. Börjar bli trött på det, att de ska ta över och göra mos av mig. Utåt så blir jag mest arg och frustrerad när jag egentligen inte är något av det. Bara fullproppad med okontrollerbara känslor.
Men hey, det är livet det.
En stjärndamm min vän
Det är söndag vilket kräver sitt oblgatoriska klago blogginlägg. Jag vet inte vad det är med mig och söndagar, men vi kommer inte överens helt enkelt. Jag kan inte finna ro, inte vara i den rätta sinnesstämmningen. Den som innehåller någonslags glädje, vilja, trygghet och soljus.
När jag blir så här melankolisk så kommer verkligheten ikapp mig eller jag ser den lite skarpare lite brutalare och råare. Så som den är. När man tittar sig omkring och ser alla missförstånd alla hårda slag och falska svar gör det ont, det är smärtsamt att leva i den värld där hat är starkare än kärlek. Eller är det bara bittert att säga så? Men hur är det såfall? Jag menar när saker och ting ser ut som det gör med krig, misär och olycka. Jag har svårt att se förbi det, allt tappar liksom sin mening och kylan tränger sig på.
söndagar luktar ensamhet och smakar kallnat kaffe.
Snurra min jord igen
Jag måste träna på att låta saker ta tid, som det här. Som att det ska kännas som mit hem som mitt liv. Jag hastar bara fram och så tröttnar jag innan det ens hunnit bli något av det hela. Eller så stannar jag kvar i det gamla bara för att det är lättare så fast än jag håller på att driva mig själv till vansine är det så svårt att bryta sig loss. För man vet aldrig vad som händer då, vart man hamnar eller om det ens kommer bli bättre. Å ena sidan och å den andra...
Om någon vill är ni välkomna hem hit till mig och läsa högt för mig ur min kurslitterartur!
sundance kid
imorgon har jag min första tvättid här bara att boka den var krångligt nog... (Som om det vore mitt största problem, som om det inte fanns annat att reflektera och tänka över som om jag precis visste vart jag hade mig själv. Nej.)
Som om jag bett om det!?
Ursäkta röran säger Hon och gör en
generad gest mot golvet
Ursäkta mitt patetiska jag
säger Jag och vänder mig mot mina sår.
Hoppas det går bra ändå säger Hon och
bjuder på sju sorters kakor som kompensation
Hoppas du inte spyr nu viskar Jag
och frågar om vi kan lyssna på musik
och falla i varandras kramar.
Hon pratar på om allt det där som redan sagts
tusen gånger, men kryddas lite extra varje gång
Jag pratar inte utan låter dig fråga.
Vill du ha mera te?
Frågar Hon sin inställsamma vän.
Som nickar, glad att få dränka några fler
timmar, från hennes sida i goda vänners lag
Ska vi skriva dikter och måla oss osynliga
frågar Jag och hoppas att du förstår
vad jag menar.
Så slår klockan sitt slag och Hon stänger dörren
och pustar ut i tystnaden.
Jag famlar efter syret som verkade följa med dig
när du gick.
Samtidigt tittar de ut och möts av himlen
och ber den att sluka dem båda levande
Mirakel lösa söndagar
Tusen tankar som ger tusen sår i min nervpirrande hjärna
Önskan om en högre höjd som kunnat rädda mig från botten
Rörelser i ögonvrån som dansar förbi och allt är igång.
Virrvarret trasslar in sig, trasslar till det.
