sattavtryck

jag vet inte hur många gånger jag öppnat min blogg för att skriva något, men jag får inte ner en endaste mening värd att publicera. Jag har tappat min kreativitet, glömt den någonstanns. Det tär på mig, det får mig att svämma över av det jag annars kunnat skriva ner. Jag vet inte vart det är jag vill komma, men längre än hit bara. Jag vill nå det onårbara, få rättsida på det mörka och ovisa. Det grämmer mig, det får mig att dunsta som ett ångmoln.

Det finns mycket man vart med om, i livet som person som vad som helst. Ändå känns det som om jag står still, mentalt. Jag vill inte vara nochalant eller less på det som finns på allt som berör mig. Som om att jag bara tröttnar på alltalltallt efter en tid. Det verkar som om allt satngerar efter en viss tid. Hur ska man få liv i det igen? Hur ska man väcka det som vill vara kvar i det tysta, det gömda, det som ligger för långt bort? Hur ska man göra om det råkar vara en bit av sig själv?

Jag saknar en vän, eller inte vän, bara en medmänniska som hade allt man kan önska sig. Ett sätt att agera och förverkliga det glömda. Det som man inte vågats hoppas på, det som inte ens visste man ville eller kunde. Hon började som en, ur min synvinkel, tjusig dam med ett 9-5 jobb och sedan hem till fina Östermalm. Varför skulle hon kunna hjälpa mig när jag var för okontrollerbar för andra, när jag var en börda en ostyrig vind. Men som kom att bli den person jag uppskattade mest under den tiden vi sågs. Som kom att bli den person som väkte mina drömmar, mina visioner, som fick mig att sätta min deppighet i ett samanhang. Som fick mig att inse att det inte alla gånger är så jävla lätt för alla andra som man kan tyckas tro, att man inte sitter själv i den där karusellen som snurrar så fort så fort. Tittar man sig bara runt om ser man andra vilsna ögon som man kan bekanat sig med om man vill. Hon fick mig att öppna mig med sitt icke dömande sätt. Det var just den där icke dömande eller förmanande attityden som gjorde henne så extra bra. det blandat med en riktigt värme, en riktigt människa som förstod och agerade på det jag sa och kände. Som kunde berätta att jag faktiskt gjorde henne besviken eller arg, på ett sätt som fick mig att ta det till mig. Inte som så många gånger annars försvinna in i den snurrande karusellen och hata mig själv mer än något annat. Hon hade konsten att säga saker på rätt sätt, att nå fram, att vara den person som jag verkligen var i behov av. Jag hoppas jag blir som henne en dag. Att det är jag som kan ta emot en stackars övegiven, ångestfylld och utmmattad människa och ge all min hjälp och kompitens till denne.

Nu är längtan efter dig mer än vad jag orkar med.

Ta mig med storm viska jag i ett hopplöst försök till sömnen...

Nu har jag sällskap av min minsta syster i några dagar. Det blir bra. Det blir bäst. Vi har hunnit med att virra runt på ICA, åkt buss (mhmm bussarna här är något utöver det vanliga!), kollar runt lite i Örebro. Nu sitter hon och skrattar åt Vänner.
och jag, ja jag funderar på att plugga lite. Men bara den tanken är jobbig så det stannar nog där.

Nu har vi påbörjat ett nytt arbete i skolan där vi ska göra en fältrapport, alltså göra ett studiebesök och skriva ett arbete om det. Min grupp var på ett behandlingshem för tjejer med beteende problem, under LVU. Besöket ingav många känslor, det var faktiskt ganska svårt att förhålla sig. Man börjar tänka om sig själv, hur det vart och vad smärtan kan göra med människor. Det klart att man måste  ta hand om dem när de är en fara för sig själva, men det är tungt att tänka att de är inlåsta.

Man har en sådan liten inblick i den världen, man har ingen aning om hur det egentligen går till och hur det ser ut. Men nu har jag fått en klarare bild, en sannare bild, en bättre sådan. Det var det mest intressanta och lärorika studebesöket jag gjort. Det finns många frågor och ställa sig såväll känslomässiga, personliga som etiska. jag hoppas vi kommer göra ett arbete som speglar denna verksamhet väl, som visar hur viktig den är och ger en bra och sann bild över detta behandligshem.

Så är ännu en vecka som gåt mot sitt slut. Jaha. Jaja. Det går så fort. På onsdag är det Veroncia Maggio som gäller och sen kommer den där lillesyrran som är så söt och mysig och häslar på! Innan dess är det studiegruppen som kommer vara mitt sällskap då vi ska göra en fältstudie och besöka ett behandlingshem.

Förvövrigt är det söndag idag och melankolin slår rot.

Det är söndag vilket kräver sitt oblgatoriska klago blogginlägg. Jag vet inte vad det är med mig och söndagar, men vi kommer inte överens helt enkelt. Jag kan inte finna ro, inte vara i den rätta sinnesstämmningen. Den som innehåller någonslags glädje, vilja, trygghet och soljus.

När jag blir så här melankolisk så kommer verkligheten ikapp mig eller jag ser den lite skarpare lite brutalare och råare. Så som den är. När man tittar sig omkring och ser alla missförstånd alla hårda slag och falska svar gör det ont, det är smärtsamt att leva i den värld där hat är starkare än kärlek. Eller är det bara bittert att säga så? Men hur är det såfall? Jag menar när saker och ting ser ut som det gör med krig, misär och olycka. Jag har svårt att se förbi det, allt tappar liksom sin mening och kylan tränger sig på.

söndagar luktar ensamhet och smakar kallnat kaffe.

Ursäkta röran säger Hon och gör en

generad gest mot golvet

Ursäkta mitt patetiska jag

säger Jag och vänder mig mot mina sår.

Hoppas det går bra ändå säger Hon och

bjuder på sju sorters kakor som kompensation

Hoppas du inte spyr nu viskar Jag

och frågar om vi kan lyssna på musik

och falla i varandras kramar.

Hon pratar på om allt det där som redan sagts

tusen gånger, men kryddas lite extra varje gång

Jag pratar inte utan låter dig fråga.

Vill du ha mera te?

Frågar Hon sin inställsamma vän.

Som nickar, glad att få dränka några fler

timmar, från hennes sida i goda vänners lag

Ska vi skriva dikter och måla oss osynliga

frågar Jag och hoppas att du förstår

vad jag menar.

Så slår klockan sitt slag och Hon stänger dörren

och pustar ut i tystnaden.

Jag famlar efter syret som verkade följa med dig

när du gick.

Samtidigt tittar de ut och möts av himlen

och ber den att sluka dem båda levande