sattavtryck

Hänsynslöst slängs du in och ut som om du var med på det bara för att du håller käften.

Ovarsamma händer lämnar kvar sina avtryck i din hud som om du ville bara för att kläderna dina inte täckte mer än rumpa och bröst.

Stora hårda helvetes vapen sprängs inuti dig som om det var okej för att han var kåt.

Lämnas ensam med en stor portion misslycka och smuts som om det inte gjorde något när det skett förr.

Som om det bara handlade om en vilja om ett kön om ett liv...(skriven av tove den 16 juli-08)




Jag önskar världen var bättre jag önskar man kunde skyddas mot saker som ger menn och smärta för livet.

Nu kommer jag med ganska stor säkerthet låta rätt bitterfittig ( Ni som läst Bitterfittan av Maria Svedal vet vad jag talar om) men det gör inte så mycket. I självaverket kan jag gärna vara det bara folk förstår vad jag menar och vad jag pratar om., Sen kan ni tycka eller tro att jag är tråkig, inte fått sex, är bitter över min ensamhet eller avundsjuk same shit for me.

Det finns rätt mycket som jag tycker är fel i världen som jag skulle kunna skriva papper efter papper om, men en sak som jag stör mig otroligt mycket och som jag verkligen inte förstår är hur trångsynta människor är. Hur de vägrar lyfta blicken och se vad som sker och inte bara dömma efter vad media eller en minioritet har visat. Ta t ex. invndringen som exempel. Det finns så många männiksor som har ett horn i sidan till dem. Jag kan verkligen inte förstå en man på 40 år med liverfarenhet från alla möjliga hål med skola, jobb, relationer och samhället i stort kan sitta och klaga och bette sig som om han var bättre och mer värld än en man lika gammal och med livserfarenet i resväskan när han kommer över gr änsen om en en helt annan. Varför ser man inte likheterna? Varför ser man inte en saragd människa med ett förflutet som bringar smärta och misär. Hur kan man inte se att flyktingarna är fjättrade vid smärtan för evigt så som man blir när man utsetts för något hemskt som krig eller våldtäkt, anorexi eller vad det nu kan vara. varför fjättrar man dem i skuldens tecken och sätter dem i uttsathet istället för att hjälpa till, lyssna och visa sin likasinande sida som människa? Detta behöver inte vara en 40 årig man som tänker, det kan vara vem som helst. men ju äldre man är ju kolkare blir man väl? Det är alltid vad jag fått höra av mina föräldrar... Det finns människor som behandlar varandra fel, som gör dummsa saker som helt enkelt är dåligt bettende. MEN det kan vara män, kvinnor, äldre, unga, svenskar, invandare, homo, hetros, konstnäreär, sosar eller samer. Någon vem som heslt. jag blir så trött på alla som hela tiden sak skylla på en grupp, skylla på andra. För det räcker att se sig om och du stötter på folk i din närmsta omgivning som hittar på egna lagar och gör som de själva vill.

Trångsynta, naiva, cyniska människor borde titta inåt i sig själv för en stund, ransaka varifrån deras tankar kommer och börja tänka på hur bra han eller hon själv är som dömmer, som sätter etiketer och bestämmer i förväg hur folk är. Som ser sig högre upp än andra, att dem har tillgång till mer för att dem råkar ha turen att föddas i Svergie och ha ett liv utan krig varken i ryggen eller framför sig. Det gör mig så upprörd att man inte kan se likheten hos varandra istället för olikheterna. Så länge man inte skadar sig själv eller andra borde det väl gå bra? Jag kan knappt med ord beskriva hur min frustration tar fart när jag gång på gång hör hur folk låter mot och om varandra. Då har jag inte ens nämnt feminsmen, men det får bli en annan dag...

Inom mig finns det tusentals ord, toner, tankar och bilder som jag inte får ut. Som stannar där inne och gör mig galen. När man går till synes obehindrat och med ett mål i sikte kämpar man i själva verket för att komma någon vart någonstans där man inte är fjättrad vid verkligheten och dess ramar. Men inget syns man kan gå mitt på ett torg och explodera utan att fönstrerna i husen skallrar, inget högt ljud som skrämmer människor och hundar på väg bort eller hem, inte minsta vidpust som avslöjar att jag tappade kontrollen och lät all jävla ensamhet och obrukbara ord komma över mig.

Det känns som om jag lika gärna kunnat ligga på marken med ansiktet tryckt mot gatan och blodet rinnandes längs kroppen ingen skulle märka mig förutom att jag låg i vägen och sparka på mig som en sten. Min känsla är det samma även om jag inte ligger där mitt på torget. Det är som om att ha blivit misshandlat, våldtagen, rånad och hånad på en och samma gång. Misshandlad av alla de som inte orkar höra när jag väl börjar prata, som tycker att jag inte borde tynga mig själv med tankar som ändå inte gör nytta som ändå bara är en onödig tidsfördriv. Det gör så ont när dem vänder mig ryggen eller suckar. Dem orden och rörelserna misshandlar mig och lämnar osynliga rodnader på min kropp. Våldtagen av allt som massmedia rullar upp på löpande band vart jag än väljer att vila min blick. Våldtar mig när jag blundar och tankarna stirrar ut mig. Rånad på sorglösheten och lättjan som tycks vara bra att ha i en värld där man inte ska bry sig om vad som sker runt hörnet.  Hånad av mig själv, vem tror jag att jag är som tror på en bättre värld, som tror på en rättvisare framtid. Jag hånas av dem rika, dem med makt för att dem vet vad mitt angagemang inte gör så stor skillnad i längden, dem behöver inte oroas av att någon sitter på en massa tankar och funderingar som skiljer sig helt från deras. Med pengar kan man håna hur mycket som helst det vänder sällan i deras egen riktning och slår tillbaka.

Tillslut står man ensam med sin expoltion som gick förbi obemärkt och självkänslan försvann i det osynliga stoftet som steg mot himlen. Har man blivit misshandlad och hånad, våldtagen och rånad finns inte mycket kvar än en grå smuts filt att virra in sig i och efter ett tag tycker man att man klär i den.

Jag havererar, bryts ned och exploderar, många gör det, ingen märker det. Men vissa vet hur det känns...

Jag tror inte världen kan snurra fortare nu inte fortare än att jag biter sönder min tunga av nervositet och inte vågar gå upp ur min säng. För jag hänger i ett ingemansland och vet varken ut eller in. Inget är bestämt och jag kan inget annat än hoppas, jag vet knappt vad jag hoppas på längre. Inget blev som jag från början trodde det skulle bli. Det blir inget skrivande på heltid utan kanske blir jag passhandläggare istället, vem vet... Inte jag iaf och det får mig att fälla en och annan tår och känna mig villrådig och hjälplös.
Men livet är sådant oberäkenerligt och svår fångat. Jämt tror man att man har det värst, men i alla hus sitter små förvirrade hjärnor som tänker med sitt hjärta och bråkar med sina föräldrar om sin framtid. MAmmor och pappor som tror man är oförmögen att välkja själv eller väljer något som inte lerder någonstanns. som om det skulle spela roll när man är 19 år och har massor av år på sig att välja rätt. Jag blir bara så full av oroliga tankar att jag skulloe kunna bygag ett slott av dem, inget kan få mig att bli lugn för mer än ett timme eller två

Det kan vara töntigt och dumt av mig att lägga så stor vikt på det här, men jag kan inte låta bli, speciellt när alla runt om mig verkar komam in och är nöjda med det. Jag vill också veta, jag vill också längta till hösten och vara spänd och nyfiken.

En hjärna fylld av oro som kräm som segar upp allt.

Man undrar ibland om det inte kommer något mer, är det såhär det ska fortsätta? Dag ut och dag in. Samma stank ovanifrån, samma mörka skuggor över världens befolkning, ett ständigt kaos runt om och över dem sju haven. inget verkar ändras trots ottaliga varningar, forskningar och aktioner inget vänder oss till varandra ändå. Alla jobbar vi åt varsit håll för att upnå vårt eget mål. Egoismen och alla makt galna människor tar över allas liv.
Förstå vad världen skulle må bra av lite sammarbete oss emellan och lite kärlek och respekt. Jag hörde idag på radion om en man som prata om skator och sa att följande " människor har alltid jobbat mot naturen" och ja det är så sant, sedan vi kom i i det moderna samhället där naturen inte längre blev en del av oss eller världen utan ett redskap att ta sig fram fortare och skära ner på det som växer för egen vining så jobbar vi mot naturen. Det är som att jobba för vår egen död.
Det hjälper liskom inte att vi skickar pengar och äter ekologiska grönsaker, det enda det frörbättrar är vårt eget samvete de som har något vill säga. Klart det är bra att handla rättvisemärkt eller källsortera, men egentligen är det inte där vi kan börja. vi måste ändra på en hel värld, en helt annnan mentalitet måste ta form. Det går inte att ha den politik t.ex som är idag, den herarkin och de prioteringar som finns. Det finns mycket som skiljer länder åt som klimat, kultur, språk, jobb osv. men det viktigaste har vi genemsamt som känslor, hjärta, rättigheter och en vilja att överleva. därför går det att arbeta över gränserna. När man ska bekämpa krig, svält, egoism, hat och misär är det inte ett språk man behöver utan en vilja att få det bättre.
Man undrar när Busch och hans kamrater ska inse det, vilket de säkert gjort, men dem har också insett att dem själva inte tjänar på det och gör allt för att kämpa åt motsatt riktning. åt det håll som gör världen till en dålig plats.

Man undrar ibland om det inte kommer något mer, är det såhär det ska fortsätta? Dag ut och dag in. Samma stank ovanifrån, samma mörka skuggor över världens befolkning, ett ständigt kaos runt om och över dem sju haven. inget verkar ändras trots ottaliga varningar, forskningar och aktioner inget vänder oss till varandra ändå. Alla jobbar vi åt varsit håll för att upnå vårt eget mål. Egoismen och alla makt galna människor tar över allas liv.
Förstå vad världen skulle må bra av lite sammarbete oss emellan och lite kärlek och respekt. Jag hörde idag på radion om en man som prata om skator och sa att följande " människor har alltid jobbat mot naturen" och ja det är så sant, sedan vi kom i i det moderna samhället där naturen inte längre blev en del av oss eller världen utan ett redskap att ta sig fram fortare och skära ner på det som växer för egen vining så jobbar vi mot naturen. Det är som att jobba för vår egen död.
Det hjälper liskom inte att vi skickar pengar och äter ekologiska grönsaker, det enda det frörbättrar är vårt eget samvete de som har något vill säga. Klart det är bra att handla rättvisemärkt eller källsortera, men egentligen är det inte där vi kan börja. vi måste ändra på en hel värld, en helt annnan mentalitet måste ta form. Det går inte att ha den politik t.ex som är idag, den herarkin och de prioteringar som finns. Det finns mycket som skiljer länder åt som klimat, kultur, språk, jobb osv. men det viktigaste har vi genemsamt som känslor, hjärta, rättigheter och en vilja att överleva. därför går det att arbeta över gränserna. När man ska bekämpa krig, svält, egoism, hat och misär är det inte ett språk man behöver utan en vilja att få det bättre.
Man undrar när Busch och hans kamrater ska inse det, vilket de säkert gjort, men dem har också insett att dem själva inte tjänar på det och gör allt för att kämpa åt motsatt riktning. åt det håll som gör världen till en dålig plats.

Vädret är vakert det vill säga man kan gå i lite gläder och behöver inte släpa med sig en extra tröja ut i fall att, Kent är det enda jag hör, Jocke Bergs röst låter hörgre än mina egena andetag och mina fingrar på tangetbordet, jag har städat mitt rum(!), fått ett jobb och när det tar slut i spetember har jag ett annat som tar över och jag kommer med stor sanolikhet in på Högskolan i höst och kan ägna mig åt skrivandet på heltid. Så varför infinner sig ingen lycka, varför ser jag inte glitter och söta små kaniner överallt? Det kanske är något fel på mig...

Jag vågar inte lita på att det kommer gå bra, fast att jag vet att det kommer det. Jag vågar knappt när jag har resultatet i min hand jag tivlar hårt ändå. Det är lättare så, att tro att allt kommer bli fel och dåligt så blir man inte besviken, men i ärlighetens namn blir jag det ändå. Alltid. Jag vill inte klaga, ni vet vara någon jävla bitter människa som aldrig är nöjd och klagar över sig själv, men ibland tar självhatet över och jag måste prata om det. Jag vet inte riktigt varför, för det spelar ingen roll att folk säger motsatsen eller försöker få mig att inse att jag tänker fel. Just då när jag är ledsen på mig själv går det inte.
När jag ser andra, läser dikter av andra vars självkänsla är så uppslukad av smärtan vet jag inte vart jag ska ta vägen. Att se någon annan lida, att se sig själv i en människa vars själ ömmar och svider går inte att beskriva med enkla ord. Jag vet en tjej, en flicka som jag egentligen inte känner mer än genom hennes dikter som kunde vart jag för fyra år sedan, då jag var 15 och påväg dit jag nu är påväg ut.  Då känner jag något, men annars en sådan tomhet. Om ni visste vad ett "okej" kan innehålla. Men för det mesta ingenting, ett tomt ord.  

Det har jag fått lära mig. Man kan doppa tån utan att försvinna i djupet, men lutar man sig för mycket får man känna på den hårda botten. Det förstod jag ju långt innan men ändå tvingade jag mig själv att titta lite djupare, komma lite närmare. Vad var det som lockade?

Jag klev över gränsen eller föll över den snarare. Jag föll och föll och föll tills jag nästan trodde att det vare en sådan där jobbig dröm när man aldrig når slutet, men det gjorde jag. Knäna stötte i det hårda underlaget och mina handleder rispades mot den sträva ytan. Helt stilla låg jag med min kind tryckt mot fuktig mark. Jag kände mig som ett splittrat glas, som om jag gått sönder och låg utspridd överallt. Jag bestämde mig för att jag skulle diska alla glas jag någonsin kommer diska i mitt liv med ömhet och försiktighet. Nu när jag visste hur ont det gör att bli krossad, konstigt att man måste vara med om någonting själv för att förstå andra.

Det ömmade i hjärnan när jag försökte tänka kanske var den också skadad. Kanske spred sig det onda i blodomloppet och kom åt varje liten vrå av min kropp. Så var det nog och i samma stund kom paniken, för jag förstod ju vart jag hamnat. Där längst in, där det är så mörkt, så kallt och dimmigt. Där bor det monster som luras och som hatar allt som inte tycker som dem. Dem älskar att manipulera folk och skrika åt dem så där jätte högt att man måste springa iväg med händerna för öronen för att inte ramla ikull av ljudet. När man tillslut vågar ta bort händerna är det så tyst att man blir rädd för tystnaden med. Så man rullar sig i glaset som sprack och man hugger i mjuka kuddar för att man själv känner sig så hård och man nynnar tyst för sig själv i tron om att stoppa någonting som man inte vet vad det är. ´

Det var där jag hamnat, längst in hos mig själv.

Studenten 08 var bland det roligaste i mitt liv, det var skratt och höga rop hela dagen och inget kunde förstöra det, alla log, alla var lyckliga och alla släppte greppet om framtiden och njöt av dagen.

tankarna kom tillbaka och nu sitter jag här och är arbetslös och har endast fina minnen kvar att leva på. Jag känner mig ganska otillräcklig och eländig, dagarna går i så sakta dem kan och så vaknar man upp till en dag lika fylld eller icke fylld av någonting. Folk tittar på mig och undrar varför jag klagar och skulle gärna vilja byta plats. Visst det är helt okej att sova till 12 varje dag, kolla på film, träffa folk och käka glass, men man tröttnar efter en kvar ungefär. För de flesta jobbar och kan inte ses och glassen är äcklig och solen lyser för mycket in genom fönstret när jag vill sova eller lyser inte alls när jag inte sover och vill bli brun och vacker.

Så det som är över är att tänka dystra tankebanor om sig själv och livet. Fram och tillbaka och sen om igen, men inget nytt tillkommer bara samma gamla saker hela tiden. Jag väntar med skräck och förväntan på brevet som kommer berätta om det blir något av mig, om jag kommer in på högskolan och får plugga vidare ett halv år innan jag måste gå igenom samma sak igen. Söka om, söka igen och plugga vidare, flytta, ta lån och studenten eller examen en gåmng till. Då typ 23 år och färdig och förhoppningsvid redo för att jobba som socionom.

Det är vad jag vill bli, det är mitt mål och något jag måste lyckas med för att känna att  jag klarar av det jag vill. Sammtidigt är dert så svårt för tänk om det inte finns jobb som det, eller ens platser på högskolan till mig. Tänk om det är jätte tråkigt det som jag länge trott är mitt kall. Det är läskigt och omtumlande, förvirrade allra mest. Mina ådror sväler av allt som susar så fort och okontrollerat i dem. 

Om man bara vågade leta reda på sin verkliga dröm, det som man innert inne vill göra en sådan måste väl alla ha? Jag menar någonting som man önskar man kunde eller kunde bli. Om man tänker bort alla hinder, alla oros moln alla tänkbara saker som kan hindra ens dröm, vad skulle du då bli? Vad skulle ditt liv innehålla, betyda, se ut? Vet man det är det nog lättare att ta ner det på en rimlig och relistik nivå om det nu inte går attt uppnå den. Ens dröm kan ju vara att resa till månen vilket bara en bråkdel av jordens befolkning får och kan. kasnke ska man jobba med det då, med rymden och forska. för att komma så nära sin dröm som möjligt. vem vet, man är kanske nöjd så, nöjd med att forska och veta allt om det. 

Jag tycker min dröm är lite genant. Man känner sig lite övermodig och pisnam som om man var någon, men min dröm skulle vara att bli författare eller poet. jag skulle vara en poet som skrev texter att fundera över, som förmedler något och liksom tränger in i människor medvetande utan att dem vill det eller inte, det ska liksom inte gå att slita sig, att värja sig mot mina ord. Men jag vill inte vara allt för känd. den största delen av befolkningen ska typ säga följande när mitt namn kommer på tal
"- Tove vem?"
En del ska reagera så här mer
"-Tove hmm, det är hon som skriver va. Juste hon ja!"
Medans en liten del kommer utbrista
"Tove ja! det är hon som skriver posi och kröniker, väldigt duktig och speciell! JAg har en hel del som är skrivet av henne"

jag är beredd att skrida till verk, till en början. Men jag är rädd att det inte kommer bli ett slut snarare en arg hög i en bortglömd låda...

Här om dagen på bussen satt det tillsynes en vanlig kille som var runt 25, högst 30 år. Han var byggarbetare och var nog på väg hem, men under resan som var på ungefär 20 minuter hinner han svepa två burkar starköl. En vanlig torsdag kl tre på eftermiddagen och man förstår att något är fel. Man kan inte ha ett sådant behov av alkohol att man måste dricka på bussen utan att ha problem med spriten. Inte kan väl jag en brud vem som helst säga till honom och söka hjälp, inte kan väl jag ta på mig ansvaret att han tar tag i sitt liv? Eller kan jag det? 

 Åskådarrollen är den roll vi oftast tar på oss, för att man är rädd att tränga sig på. När jag ser en klasskamrat tyna bort, när jag ser hur hon blir mindre och mindre, smalare och smalare borde jag inte göra allt i min makt för att få henne på fötter igen? Men inte kan jag tvinga henne till läkaren, inte kan jag väl be läraren prata med hennes föräldrar när hon är 18 år? Eller kan jag det?

 Är det min skyldighet att hålla min kompis vid liv när hon vill fly smärtan? är det relevant att bevaka henne 24 timmar om dygnet för att hon inte ska begå självmord? Borde jag göra mer än att försöka ge henne modet att stanna? För inte kan jag väl göra mer än att få henne att inse vilket misstag det skulle vara? Eller kan jag det?

Man ber dem att ringa, säger att man bryr sig, men det är tio st innan mig som sagt samma sak och säkert tio st efter mig också. Ändå ringer dem inte utan sitter på toan och spyr upp maten eller baddar sina nya sår själva eller tar till drickan istället. Istället för att ringa och be om hjälp. Det steget är svårt, jag vet, ibland känns det fullkomligt omöjligt. Man vill inte tynga folk, inte skaka som ett asplöv framför någon då gömmer man sig hellre. Borde det inte vara vi, deras vänner som ringer då? Som håller om dem utan att dem bett om det? Eller skulle det vara att inkräkta?

För vart börjar och slutar våra skyldigheter som medmänniskor? Slutar dem över huvudtaget någon gång? Man tror svaret är så självklart, att man själv absolut skulle ryka in och hjälpa till. Men vågar man det verkligen när misshandeln är i full gång framför en, vågar man säga ifrån när klasskamraten blir mobbad för sin sexuella läggning eller när man misstänker att det inte står rätt till inne hos grannen?

Skulle det hända en själv skulle man ju inte vilja något hellre än att någon kom till ens undsättning med en kram, en klapp på axeln, ett telefon samtal. Jag önskar själv att jag kunde göra mer, ge mina ord vingar och fylla alla olycksbarn med förstånd nog att ringa mig.